Gudstjänstspråk utan rötter

Glenn Goulds inspelning av Bachs Goldbergvariationer från 1981 är en av de mest köpta skivorna med klassisk musik någonsin.

Vad är det denne excentriske musiker gör när han tolkar Bach? Han förhåller sig så fri till Bachs tonsättningar att han snarast ser sig själv som kompositör. Men samtidigt är Gould helt och hållet trogen originalet.

Kanske man inte ska ställa frågan vad Gould gör med Bach, utan vad Bach gör med Gould. Trots att det gått 240 år mellan Bachs nedtecknande och Goulds inspelning, förenas något tidlöst med något tidsbestämt och blir i sin nya form bärare av en ny tidlöshet.

Det handlar alltså om tolkning. Vad händer med oss i mötet med texter och musik från det förflutna, och vad får det för konsekvenser för det sätt vi vill uttrycka denna erfarenhet på? Och detta utan att vi för den skull gör våld på texten eller begränsar vårt eget personliga uttryck eller förnekar vår samtid.

Om vi överför det här resonemanget på liturgin och det som händer i gudstjänsten, finns beröringspunkter. Texterna och musiken är bärare av sin tids specifika uttryck för mötet med det heliga.

Frågan är: vad händer med oss i mötet med dessa texter? Ofta ställer vi den omvända frågan: vad gör vi med dessa texter? Om Gould skulle göra vissa förändringar i Bachs originalmanuskript för att därigenom få musiken att ”passa” hans personliga tolkningsambitioner, skulle de i samma ögonblick upphöra att vara just Bachs Goldbergvariationer. Men trots att Glenn Gould in i minsta detalj är trogen originaltexten, kan man ändå tala om ”Goulds” Goldbergvariationer eftersom han förhåller sig fri till originalet.

Överfört på de musikaliska och liturgiska texterna i gudstjänsten finns en risk att vi i vår ambition att anpassa dem till vår samtid, gör förändringar som så att säga ”passar oss”. Det skapas ett glapp mellan ursprunget och vår tillrättalagda tolkning. Ju större glappet blir desto mer försvagas tolkningarna som ett igenkännbart uttryck för det heliga.

Glappet måste dessutom överbryggas med olika förklaringsmodeller för att vi ska förstå vad som egentligen är tänkt att förmedlas. För Gould vore det otänkbart eftersom kompositionen i sig är bärare av allt det som han vill uttrycka. Han blir inte en nyskapare utan en fri och självständig medskapare.

Det förhållningssättet öppnar vägen till en tolkning som rymmer både det förflutna och det närvarande i en gemensam erfarenhet. Bara så kan det tidlösa förenas med det tidsbestämda och bli bärare av det heliga.

Detta är givetvis ingen lätt uppgift. Den kräver kunskap om texternas och musikens ursprung och funktion i gudstjänsten. I förslaget till ny handbok blir problemställningen tydlig.

Två exempel: Agnus Dei var ursprungligen en sång som sjöngs under hela brödsbrytelsen. Den infördes i den västliga liturgin på 600-talet, men avkortades på 1100-talet till de nuvarande tre leden.
I en av de nyskrivna texterna lyder Agnus Dei: O Guds Lamm, du möter oss i bröd och vin. Du tar emot oss som vi är, ger oss din kraft och frid.

Det andra exemplet är Sanctus. Prefationen övergår i Sanctushymnen som är uppbyggd dels av Jes 6:2-3, dels av Matt 21:9. Hymnen har funnits med i de flesta nattvardsböner sedan mitten av 300-talet och har sina rötter i synagogans morgonbön. En av handboksförslagets texter lyder: Änglarna i himlen sjunger helig! Vi får sjunga med i deras sång! Jord och himmel, allting som du skapat sjunger samma lovsång. Helig, du är helig. Stor och underbar, du är vår Gud. Helig, du är helig. Äran tillhör dig i evighet!

Frågan blir då: har den samtida tolkningen av exemplen Agnus Dei och Sanctus drivits så långt, och glappet till dess ursprung blivit så stort, att det inte längre är igenkännbart som Agnus Dei och Sanctus? Författaren och kompositören blir självklart nyskapare av liturgisk text och musik, men inte självklart medskapare i en liturgisk tradition. I slutänden kan vi alltså få ett gudstjänstspråk som inte längre är igenkännbart, som lever sitt eget liv men utan rötter. Ett sådant språk saknar i längden bärighet och livskraft.

Vad skulle Bach själv tycka om Glenn Goulds tolkning från 1981? Jag är övertygad om att han skulle bli entusiastisk.

Bengt Danielsson
Präst och musiklärare