Håller Samariterhemmets varumärke på att blekna?

Diakonistiftelsen Samariterhemmets styrelse har beslutat att lägga ner kyrka och gästhemsverksamhet från årsskiftet för att satsa sina resurser på ”diakonal kärnverk-samhet”. Vi är många som upplever sorg, oro och besvikelse inför det beskedet. Som gammal diakonipräst, domkyrkopräst och diakoniteolog i Uppsala kan jag därför inte tiga. Att tiga skulle vara att svika. ”Men när det blir brott att tiga, kom att våra läppar viga och gör rösten varm av din kärleks harm”. Sv. Ps. 284.

Jag ser idag två motstridiga tendenser inom svenskkyrklig diakoni. Diakonatet har under senare decennier ”förkyrkligats”. Som en del av ämbetets tre former antas numera diakoner av biskop och domkapitel och står under deras tillsyn för sin ämbetsutövning. Den andra tendensen är att gamla diakoniinstitutioner riskerar att ”avkyrkligas”, vilket ovanstående beslut ger vid handen.

Jag känner glädje över Samariterhemmets förbättrade ekonomi och över Stadsmissionens utbyggnad som möter berättigad uppskattning i Uppsala. För det måste styrelse och ledning få stort erkännande. Men jag har svårt att hämta mig från chocken att man lägger ner kyrkan. Vilken diakonisyn ger man egentligen uttryck för? Hur tänker man?

Bengt Olof Käldes mosaik Den barmhärtige samariten har blivit som ett varumärke för Diakonistiftelsen i Uppsala. Där framställs Kristus både som diakonen och som den slagne på samma gång. Kristus är på ett hemlighetsfullt sätt både subjekt och objekt. Kristus finns i våra minsta bröder samtidigt som han betjänar dem. Diakonin har sitt utflöde ur den trosinsikten. Låt vara att nyttig välfärd kan utvecklas utan tro. Men det är den Kristustro, som praktiseras i bön, som leder till diakonala gärningar. Utan samling ingen sändning. Först vara sen göra. Martas görande utan Marias lyssnande leder alltså fel.

Så var det för Ebba Boström och hennes medsystrar ända från början. Man samlades i bön och sen gick man ut i tjänst. Kristus var drivkraften till deras uppfinningsrikedom att möta medmänniskors nöd i Dragarbrunnsslummen. När Doktor Otto Centerwall inte visste hur debet och kredit skulle gå ihop samlade han de ansvariga i diakonisshemmets lilla bibliotek till bön på knä. Och de fick de medel och den inspiration de behövde för sin tjänst. Det finns ingen diakoniinstitution i hela världen utan ett bönecentrum som hjärtat i allt man företar sig. Men i Uppsala tycks man vara redo att utveckla en verksamhet utan denna hjärtfunktion. När jag nu med sorg konstaterar detta faktum är jag övertygad om att det leder till att Samariterhemmets varumärke kommer att blekna. En mer än hundraårig självklar kyrkotradition raseras genom en styrelseparagraf.

Styrelsens agerande kan inte annat än upplevas som ett hårt slag för hela kåren av diakoner, som fungerat som viktiga ambassadörer för Samariterhemmets sak ute i landet och som ofta varit vana att återvända ”hem”. Hundratals sjuksköterskor som under sina utbildningsår samlats i kyrkan till morgonböner och sändningshögtider kommer att känna sig förvirrade. Samaritehemmets Vänner berövas också sin bas. En verksamhetsinstitution utan en öppen miljö för varmt mottagande bör rimligen stryka ”hem” i sitt namn.

Alla de hundratals frivilliga, som glatt och gratis ställt sina krafter till förfogande för gudstjänstlivet sen Domkyrkoförsamlingen av någon outgrundlig anledning tagit sin hand ifrån en viktig småkyrka i denna del av stan, kan inte tolka det som skett annat än som att deras insats inte varit något värd. Som jag uppfattat det har ju Samariterhemmets frivilliga på alla nivåer varit en viktig försöksmodell för hur ”den fattiga svenska kyrkan” i framtiden kommer att bli tvungen att organisera sig. Och församlingskärnan av trogna gudstjänstdeltagare berövas nu sin söndagliga böneplats för att styrelsen menar sig vara tvungen att prioritera kärnverksamheten. Fåren förvägras sin betesplats. Och ”den renodlade verksamheten” förlorar en skara viktiga förebedjare. Det verkar som om alla blir förlorare på kuppen.

Samtidigt som stan i Samariterhemmets grannskap växer söderut så det knakar lägger man ner den enda ”utpostkyrkan” i Kungsängen. Varför finns det ingen sammanhållen och frejdig framtidsstrategi? Att bromsa i stället för gasa kan visa sig kontraproduktivt. Är det New Puplic Managentmentaliteten med enögd fixering på pengar som får prägla diakoni- och missionstänket i Uppsalas kyrkoliv nu för tiden?

Svenska kyrkans största hot idag är sekulariseringen inifrån. Detsamma gäller nog också utvecklingen på Samariterhemmet. Avvecklingen av Samariterhemmets kyrka förefaller mig som ett livshotande hjärtstillestånd. Det är svårt att se någon välsignelsepotential i denna sekularisering inifrån.