Hammar är fixerad vid Israel

För att bevisa att Israel tillämpar apartheid drar Anna Karin Hammar in det hebreiska begreppet ”hafrada”, som lämpligast kan översättas med separation på svenska. I internationell litteratur om konflikten är ordets synonymer exempelvis ”separation” eller ”åtskillnad”. Det används i israelisk kontext för att beskriva den israeliska politiken att separera palestinier och israeler på ockuperat område. Exempelvis heter den israeliska skyddsbarriären på hebreiska ”Geder Ha´hafrada” vilket betyder ungefär separationsbarriären. Anti-israeliska grupper har länge påstått att hafrada på hebreiska är detsamma som apartheidpolitik. Det är nonsens och speglar ingen verklighet utan handlar om ideologi; att försöka stämpla Israel som en apartheidstat det inte är.

Om Israel exempelvis hade annekterat ockuperat område och därmed gjort det till en del av Israel utan att erbjuda palestinierna där medborgarskap, då hade det kunnat handla om apartheid. Men så är inte fallet. De två områden som Israel har annekterat, östra Jerusalem och Golan, där har palestinierna fått erbjudande om att bli israeliska medborgare. Och därmed har de samma rättigheter och skyldigheter som alla andra israeliska medborgare. De som inte valt att bli israeliska medborgare har ändå samma rättigheter som medborgarna men kan inte rösta i parlamentsvalen, men dock i andra val.

Politiken som separerar palestinier och israeler är en följd av konflikten. Exempelvis är separationsbarriären ett försök att förhindra terrorhandlingar mot israeler. Likadant med säkerhetsvägar och vägspärrar. Det kan försvaras eller kritiseras beroende på vilket perspektiv vi anlägger men det är inte samma sak som apartheid.

Ockupationen är en följd av konflikten och inte konfliktens orsak. På områden A och B på Västbanken har den Palestinska myndigheten (PA) det civila ansvaret för sina medborgare medan på område C har Israel ansvaret. Där bor omkring fem procent palestinier. De har naturligtvis inte samma rättigheter som israeliska medborgare eftersom de inte är israeliska medborgare och inte bor på israeliskt område där israelisk lag gäller. Deras långsiktiga status kan först lösas i enlighet med en fredsöverenskommelse. Det är också på område C som bosättningarna finns. Jag är kritisk mot dessa och de utgör ett av flera hinder i en fredsprocess. Det är också en kritik som framförs dagligen. I Israel. Men varken frånvaron av ett fredsavtal eller bosättningarna gör Israel till en apartheidstat.

När Anna Karin Hammar, och andra, väljer termen apartheid är det inte för att beskriva en verklighet utan i propagandasyfte för att demonisera och stigmatisera ett enda land i världen, Israel.

Hon väljer att också att med kompakt tystnad fortsätta förbigå skälen till konflikten. Inget om PAs ansvar för avbrutna fredsförhandlingar, förnekande av judars rätt till ett eget hemland, för hetsen mot judar och stödet till terror. För korruptionen eller bristen på mänskliga rättigheter och demokrati.

Samma tystnad råder också när det gäller vägen framåt. Hur menar Anna Karin Hammar att konflikten ska lösas? Vore det rimligt att Israel ensidigt drar sig tillbaka från Västbanken utan säkerhetsgarantier i ett fredsavtal? Som i Gaza där en terrorgrupp, Hamas, sedan tog makten och terror mot Israel blev följden? Behöver regionen ytterligare en terrorstyrd diktatur på Västbanken? Israel behöver det inte.

Kraven på bojkott av Israel för inte på något sätt frågan om fred framåt. Om ockupationen av Västbanken inte är konfliktens orsak är en ensidig bojkott av Israel helt missriktad. En bojkott skulle endast stärka de fundamentalistiska krafterna i Israel och därmed föra freden ännu längre bort. Och de fundamentalistiska krafterna på den palestinska sidan skulle inte behöva göra någonting utan kunde fortsätta sin korruption, sin antisemitism och sina terrorhandlingar. Säkert med fortsatt svenskt bistånd.

Kraven på bojkott handlar endast om ideologi; om en patologisk fixering vid Israel som världens Jude. I den världen spelar det ingen roll vilken politik som är konstruktiv eller inte för freden.

Anna Karin Hammar kritiserar också Israel för att de kristna palestinierna emigrerar. I verkligheten är Israel det enda landet i hela regionen där antalet kristna ökar!

På IS-kontrollerat område hade kristna palestinier blivit halshuggna. Varför inga ord om den reella etniska rensning och det folkmord som pågår och är riktat mot kristna och andra minoriteter i stora delar av övriga regionen? Varför bara Israel, där antalet kristna de facto ökar?

Det är rimligt att kritisera Israel. Enligt samma måttstockar och på samma sätt som vi kritiserar andra länder. Men om det inte sker. Om kritiken av och kraven på bojkott endast riktas mot ett enda land och inte andra länder i samma situation eller länder där situationen är oändligt mycket värre, då inställer sig givetvis frågan: varför det? Den frågan väntar fortfarande på ett svar av Anna Karin Hammar?

Kanske få vi aldrig ett svar?

Ulf Öfverberg

generalsekreterare, Svensk Israel-Information