Kyrkohandboken

Handböckernas tid är förbi

REPLIK: Kan vi präster inte göra någonting utan att få färdigtuggade formuleringar serverade? Det som ska mätta människor med tro, hopp och kärlek är inte förslagsmeningar i en handbok utan förkunnelsen skapad som ett inkännande i församlingens mitt, skriver Luka Vestergaard och Mattias Haglund.

Handboksdebatten är överdriven. Aldrig har väl en bok fått så mycket kritik utan att ens vara publicerad? I Kyrkans Tidning nummer 45/17 menar 49 präster att handboksförslaget inte duger. De missar poängen. Artikel sju i Augsburgska bekännelsen säger att gudstjänsten inte måste se likadan ut överallt. Handboken är inte den mest avgörande faktorn för om människor väljer att gå på gudstjänst eller ej.

För tänk om hela Volvos framtid hängde på instruktionsboken för modell V70. Om manualers ordval och utformning var helt avgörande för om bilen hör framtiden till eller om någon alls vill äga och köra. Eller att man inte alls behöver ta körkort, bege sig ut i verkligheten, bara man äger ett exemplar av serviceboken till en Skoda Felicia (som står och rostar i garaget). 

Visst förutsätter körkort teoribok, men vår guidebok är Bibeln, inte handboken.

Det vore en profanitet att föreställa sig att människors relation till den uppståndne Herren eller kyrkans internationella trovärdighet är beroende av vissa gudstjänstformer, vackra formler eller förtryckta agendor. Det är oroväckande att ängsliga präster inför framtiden betraktar handboken som ett flytdon man klamrar sig fast vid i ett skeppshaveri (eller en kyrkokris) eller kanske det käraste föremål man tar med sig till en öde ö. Det krävs betydligt mer av präster än att kunna läsa innantill och få skrämselhicka om så inte gjorts. Kyrkans utmaning är större än så!

Vi har fått en handboksdebatt där de som har svårigheter att se bekännelsens kontextuella genialitet besitter ett märkligt förbehåll att avgöra vad som är rätt och fel teologi eller liturgi. Sen när fick de med en lite stelare förståelse för sambandet mellan text och tro ett sådant privilegium? Det är en debatt som avslöjar, inte bara en önskan att stabilisera grundordningen för kyrkan, som ju handboken är, utan också en utbredd rädsla bland präster för att göra fel. 

Handbokens ordning ska framför allt vara ett skelett som prästen i sin liturgiska och teologiska kompetens (samt församlingen i sitt deltagande) har i uppgift att fylla med liv och ande. Ordet blev kött står det i Skriften, men ingenstans hittar vi att formuleringshysteri och ordklyveri är vad människor växer och får näring av.​​ Liksom Hesekiel berättar att de torra benen ska kläs med kött är det prästens uppgift att tillsammans med församlingen ge gudstjänsten kropp, oavsett ordo. 

Vi präster måste kunna lita på vår kompetens att leda meningsfulla och uppbyggliga gudstjänster. Att det lokalt finns präster som verkar på ett församlingsmandat är viktigare än om inledningsorden i en handbok är ”Herren är i sitt heliga tempel” eller ”Vi är här tillsammans”. Det är en känga till båda läger: Vi behöver att det vi bekänner finns, men sen är varje mänsklig bild och formulering otillräcklig. Kanske passar sig trots allt inte ”hej hopp faderallan” som inledningsord i en gudstjänst.

Vi har en annan slutsats. Handböckernas tid är förbi, åtminstone som ögontjänad religion i religionen. Vilken präst famlar nervöst med handboken när det är fråga om ett gemensamt firande inför Herren? Det kanske är dags att tänka om utrymmet för vår frimodighet som redskap i Guds rike, vårt uppdrag och vår kallelse, om vi inte kan göra någonting utan att få färdigtuggade formuleringar serverade? Det som ska mätta människor med tro, hopp och kärlek är inte förslagsmeningar i en handbok utan förkunnelsen skapad som ett inkännande i församlingens mitt.

En präst ska kunna gestalta gudstjänsten på ett modigt sätt som kan ge genklang åt det kyrkliga arvet och tala till nutidens människor. Med vigningslöftena i ryggraden klarar man sig långt utan vare sig blädderblad eller stödhjul. Manualen läser man en gång, sen kör man.

  • 3 Kommentarer

    Logga in för att kommentera

  • Gustav Natt och Dag

    Gudstjänsten är församlingens, inte prästens. Bevare oss väl för en kyrka där prästen skall fylla gudstjänsten med liv och ande.

  • Daniel

    Tack Luka & Mattias!

  • Janne Manni

    Mycket bra skrivet.

Mer inom samma ämne
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken