Handboken: Gör inte ingrepp i det religiösa språket!

Vad Svenska kyrkan gjort, vilket Svenska akademien antyder, är att bryta banden med en tradition. Man har inte förstått att språket är en brygga mellan generationerna. Det skriver docent Kjell Magnusson i sitt inlägg om arbetet med ny kyrkohandbok.

Med förvåning och vemod har jag läst ärkebiskopens öppna brev till Svenska akademien. Det är uppenbart att kyrkans högsta företrädare - eller hennes rådgivare - inte har insett vad akademien talar om. Hon går inte in på huvudfrågan, nämligen att det finns stora problem med kyrkans förståelse av det religiösa språket, respektive av språk och kultur överhuvudtaget. 

Tyvärr svarar ärkebiskopen som en politiker. Hon hänvisar till ”kongressdokument” och ”politiska beslut”. Hon talar om genomslag i media och förebrår akademien för att dess synpunkter aningslöst har anammats av journalister, vilket lett till att arbetet med kyrkohandboken har missförståtts! Akademin tillrättavisas inte bara för bristande kunskaper i samtida teologi utan framförallt för att komma med irrelevanta påpekanden. Ledamöterna har nämligen förbisett att frågan om kyrkohandboken inte alls har att göra med bibelöversättning eller införandet av nya varianter av psalmer och böner. Dessa ärenden är redan avklarade i laga ordning!

Det är väl ändå självklart att Svenska akademien i sitt remissvar tar fasta på en längre utveckling som kulminerar i den nu aktuella frågan?  Ärkebiskopens invändningar tar knappast udden av akademiens kritik; i stället understryks hur befogad den är.  Nej, det handlar inte om kommatecken som ärkebiskopen ironiskt låter förstå. Akademiens synpunkter bottnar i en förståelse av språk och kultur som uppenbarligen är främmande för kyrkan.

Dels förefaller man omedveten om att varje livssfär har sitt eget språkliga uttryck. Det finns helt enkelt inte ett enda språk, att användas av alla i alla sammanhang. Vid sidan av vardagens språk finns musikens, konstens, litteraturens och religionens språk. Varken vardagsspråket eller vokabulären från vetenskap och politik kan utan vidare förmedla ett religiöst budskap och har ingen egentlig plats i gudstjänsten. Det är som akademien försiktigt påpekar ett misstag att tro att målet är att skapa ett språk som kan ”inkludera” allt och alla.

För det andra bortser man från att det har funnits ett religiöst språk som gått i arv från generation till generation, i bibeltexter, böner och psalmer. Det finns ingen större anledning att göra ingrepp i det språket. Som akademin påpekar är det ett språk man lär sig i en specifik kontext och vars innebörd inte kan fångas på annat sätt. Det vet varje from jude och praktiserande muslim, liksom de kristna traditioner som betonar bön och religiös erfarenhet. 

Vad Svenska kyrkan gjort, vilket akademien antyder, är att bryta banden med en tradition. Man har inte förstått att språket är en brygga mellan generationerna. Det vittnar om både bristande estetisk känsla och psykologisk inlevelse när man ändrar i Jesajas texter, eller i välkända psalmer och böner. Den som varit med om att morfar (plåtslagare vid ASEA) och mormor tänder ett ljus efter helgmålsringingen, att de närvarande lyssnar till morgondagens text och en psalm ur psaltaren, och tillsammans ber Fader Vår och Välsignelsen kan aldrig glömma det. Vid sidan av upplevelser som barn i kyrkorummet är detta grunden för en religiös hållning. Tyvärr har kyrkan tanklöst berövat oss kontakten med dem som nu är döda, utan att ge något i gengäld. Den djupa fromheten uttryckt i en specifik språklig form kan aldrig ersättas av en ideologi. I så fall återstår av kristendomen inget annat än en abstrakt, rationell formel som av någon anledning påstås befinna sig på en högre nivå än andra liknande formler.

I den protestantiska traditionen finns en uppenbar risk att ”ordet” tar över och blir ideologi på bekostnad av den religiösa erfarenheten. Det borde vara kyrkans uppgift att vara vaksam mot sådana tendenser, inte främja dem.  Det är en villfarelse att tro att man genom språklig och annan anpassning skulle nå människor som idag står främmande för kyrkan.  Man vinner ingen genom att närma sig en estetik eller ett språkbruk som finns överallt i samhälle och populärkultur. Om dessa ting handlar slutet av akademiens kommentar, den kärna som överhuvudtaget inte berörs av ärkebiskopen.

 

Kjell Magnusson

docent i sociologi, f d universitetslektor vid Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet

 

 

 

 
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.