Svenska kyrkans arbete med handboken debatteras nu livligt. Då handboken är tänkt att användas under en längre tidsperiod är det viktigt att arbetet blir grundligt och noggrant genomfört, skriver debattören Johannes Hellberg och diskuterar välsignelsen.
I formuleringen av välsignelsen har man valt två alternativ, dels den ”gamla” från 1917 med konjunktiv/optativ (önske- eller viljesats) och dels en ”ny” från Bibel 2000 med presens indikativ (påstående). Därmed har vi två olika alternativ som representerar två olika ”teologier” om välsignelsen.
Man kan om man läser direktiven kring handboksarbetet från 2006 konstatera att det ingår en anpassning till Bibel 2000 i uppdraget och sedan lägga locket på. Man kan också ha självförtroende nog som kyrka att förhålla sig fritt till den statliga bibelkommissionens teologiska ställningstaganden och välja att formulera sin liturgi så att den ger uttryck för kyrkans tro.
Vad är då välsignelsens teologi? Låt oss börja med det språkliga.
Även om hebreiskan inte alltid gör skillnad mellan indikativ och jussiv (den volitiva formen, som uttrycker önskan) står det för de flesta klart att vi ska förstå alla sex verben i 4 Moseboken 6:24–26 som jussiver. Så har också de tidiga översättningarna tolkat det (i något fall har man valt futurum), och så har man också normalt översatt det. Bland exegeter och bibelteologer råder en massiv enighet i förståelsen av detta. Även bibelkommissionen förstår välsignelsen så i 5 Moseboken 1:11 och Rut 2:4 med flera.
Den aronitiska välsignelsen är insatt i ett sammanhang. Av 4 Moseboken 6:22–27 framgår det att formuleringen ska användas av ”Aron och hans söner”. Att välsigna var en av deras viktigaste uppgifter (5 Moseboken 10:8 med flera). Sammanhanget visar att välsignelsen inte bara är en enkel önskan i allmänhet. Det skedde något när välsignelsen uttalades, prästen lade Guds namn på folket. Det är väl denna så kallade performativa aspekt som bibelkommissionen försöker att återge när man väljer svensk presens indikativ.
Det finns emellertid en språklig detalj i sammanhanget som definitivt stöder den äldre översättningen, nämligen den markerade subjektsväxlingen vid verbet ”välsigna” i vers 27. Det är Israels Gud som välsignar, prästerna förfogar inte över den. Detta harmonierar väl med bruket av jussiv i själva välsignelsen, men fördunklas av en återgivning med svenskt presens indikativ. Välsignelsen i Bibeln kommer alltid från Gud.
Möjligen finns förklaringen till bibelkommissionens slutsatser i uppslagsdelen till Bibel 2000, där man skriver om välsignelsen att den ”i sin renaste form består av … maktord med ofrånkomlig verkan, inte av önskningar eller böner” (Uppslagsdelen ”välsigna, välsignelse”). Det som saknas är belägg för slutsatsen, för välsignelser uttalas regelmässigt med jussiv.
Så till frågan om bruket av en bibelöversättning i liturgin. Svenska kyrkan har aldrig följt gällande bibelöversättning slaviskt i fråga om gudstjänsten. Instiftelseord såväl som Gloria har ofta avvikit från den ordagranna lydelsen i översättningarna. Att då hänvisa till att debatten borde förts i samband med själva översättningsarbetet blir ganska malplacerat. Skulle Svenska kyrkans liturgiska experter gå i debatt med bibelkommissionen om en opublicerad översättning som eventuellt skulle komma att anses vara förpliktande för Svenska kyrkans liturgiska språkdräkt? Det faller på sin egen orimlighet.
Kyrkans liturgi måste stå i samklang med hennes tro. Välsignelsen i presens medför en teologisk förskjutning där makten över välsignelsen språkligt sett flyttas från Gud själv till prästen.
Johannes Hellberg
adjunkt i Gamla testamentet
vid Församlingsfakulteten i Göteborg
LÄGG TILL NY KOMMENTAR