Ledarskap

Hjälp en ny kyrkoherde att bära och bli buren

Tanken om förlåtelse och upprättelse i gudstjänsterna måste finnas med in i ekonomi, administration och personalpolitik, menar Johan Blix.

Brännkyrka församling har snart en ny kyrkoherde. Kyrkoherden är både ledare, chef och dessutom beslutande ledamot i församlingens styrelse (kyrkorådet). Det är en komplicerad och spännande uppgift. För de anställda skall hen vara chef och ledare. För den gudstjänstfirande församlingen skall hen vara andlig ledare. För de förtroendevalda skall hen vara andlig ledare men också tillsammans med dem styra församlingen.

Chef är man i kraft av en position som man tilldelats av sin uppdragsgivare. Med detta följer makt och ansvar. Ledare blir man i kraft av de relationer man lyckas skapa. Därför handlar ledarskap om relationer – ja ömsesidighet. Inte endast ledaren är ansvarig för det goda ledarskapet, det är ett kollektivt ansvar för hela gruppen.

När en församling får ny kyrkoherde är det viktigt hur hen tas emot. Inledningen på relationerna har stor betydelse.Det finns två skilda förhållningssätt. Det ena är attityden:” Nu skall vi se hur hen kommer att klara det
här …” Det andra är att närma sig den nya kyrkoherden och erbjuda sina tjänster. ”Välkommen, är det något du vill att jag skall hjälpa dig med ? ”

Först måste en kyrkoherde för att bli bra och framgångsrik kunna sitt jobb. Det betyder kunna kyrkans organisation och regelverk. Det betyder kunna uttrycka sin och kyrkans tro, bekännelse och lära i tal och i skrift. Det betyder att ha förmåga att känna in och se vad som händer i ett rum där det finns människor.

En viktig egenskap för en kyrkoherde är att omge sig med rätt personer. Det gäller att inte falla i fällan att anställa och anlita sådana människor som tycker som man själv och som kan det man själv kan. En annan viktig förmåga för en bra ledare och chef är att se varje medarbetares möjligheter och fördela arbetsuppgifter så att var och en kommer till sin rätt.

I kyrkan talar vi ibland om ”ämbete”. Förr sa man att präster hade det ”heliga predikoämbetet”. Och det är alldeles sant. Men det är också rätt att kalla kyrkoherdens uppgift för ”uppmuntrans ämbete” och ”närvarons ämbete”.

Men åter till ömsesidigheten.
Ledarskapet som kollektivt ansvar. En ledare och chef är på ett sätt alltid ensam. Svåra beslut och svåra samtal kan inte delegeras bort. Tyvärr finns det en tendens som smugit sin in också i kyrkan. Det är att när det blir tillräckligt svårt, då tar man in en ”konsult”. Jag menar att det är inte minst för de svåra situationerna som man har sin chef och ledare.

Men trots ensamheten är det kollektiva ansvaret för ledarskapet helt avgörande. Inom det militära är detta särskilt tydligt. Soldaternas omsorg om sin chef kan helt enkelt vara skillnaden mellan liv och död för dem. Soldaterna bäddar plutonchefens plats i tältet, lagar hans mat, kokar hans kaffe och troligen behöver han inte sitta eldpost. Plutonchefen måste få tid och kraft till planering och ordermottagande. Allt för att laget skall bli starkt.

Vi bör tänka så i kyrkan också. Underlätta för kyrkoherden, med det som varje medarbetare är bra på och har tid och möjlighet till. Arbetet blir också roligare då.

Jag skrev också att kyrkoherden har ett ”närvarons ämbete”. Detta hindrar inte att frånvaro kan var en viktig del av ledarskapet. Om det finns en god stämning och en bra anda (som i församlingen har sitt ursprung i Den Heliga Ande) – då fungerar församlingen med spänst och målmedvetenhet, även när kyrkoherden är frånvarande.

I en församling är det viktigt att förstå att det som ser svagt och bräckligt ut kan innehålla mycket styrka och kraft. Det gäller också människor. I dag skall alla vara mainstream. Sjuka eller udda personer har svårt att få plats och förtroende. Det gäller såväl anställda, förtroendevalda som frivilliga. Alla som har någon i sin familj eller släkt som avviker på något tydligt sätt, vet att just den personen kan bli den viktigaste för hela gruppens sammanhållning.

Dessutom är kristendomens grundmönster ”omvändhetens princip”. Det som ser stort, starkt och märkvärdigt ut, kanske inte är värt så mycket. Och det som ser oansenligt och svagt ut, kanske bär oanade möjligheter? När Jesus dog på korset såg det inte ut som en seger. Men vi sjunger ”O du som vann på korsets stam,/vinn oss på nytt var dag, till dess din kärlek, o Guds Lamm,/blir vår och världens lag”(Svps 137:6).

Det är inte lätt att omsätta denna kristna grundtanke i en ledarskapsfilosofi. Men perspektivet och tanken måste hela tiden finnas där.

Vi är alla, mer eller mindre, trasiga människor. Det gäller även kyrkoherdar. Men vi är förlåtna och vi är älskade mitt i vår trasighet.

Vilka konsekvenser får detta för ledarskapet i kyrkan? Vi kan inte trovärdigt ha en tanke om förlåtelse och upprättelse i gudstjänsterna, om vi inte tar med oss samma perspektiv in i ekonomi, administration och personalpolitik. Här har kyrkoherden en nyckelroll, tillsammans med anställda och kyrkorådet. Det är inte alldeles lätt. För här lurar en risk för snällhetskultur och ”sopa under- mattan-kultur”.Vilket Gud förbjude!

Att bära och bli buren – inte det ena ibland och det andra ibland. Utan samtidigt. Det är en av nycklarna för ett framgångsrikt ledarskap för kyrkoherden.

I Svenska kyrkans handbok finns en fastställd ritual för ”Mottagande av kyrkoherde”. Där föreskrivs vad den nya kyrkoherden skall säga. Ömsesidigheten finns där:

”Bed för mig såsom jag ber för er.”

Mer inom samma ämne
Ledarskap
Ledarskap
Ledarskap
Ledarskap
Ledarskap
Ledarskap
Ledarskap