68-kyrkan

Höj rösten till försvar för alla fattiga, förföljda och förtryckta

Hur kan man göra en historieskrivning av kyrkans politiska engagemang och börja så sent som 1968? frågar debattör Eskil Jonsson

I en ledarartikel i SvD den 12 maj refererade Maria Ludvigsson till Johan Lundeens bok Om 68-kyrkan och antydde inledningsvis att den ”postmoderna relativismen” är typisk för vänstervridningen inom Svenska kyrkan. Med ”postmodern relativism” brukar man mena att det finns flera olika ”sanningar”, vilket också kan leda till antiintellektualism och demoralisering.

Men hon säger inget alls om den postmoderna neoliberalism och framgångsteologi som särskilt sedan 80 talet vridit många kyrkor i världen åt höger. Hon förbigår också den evangelikala högerpolitik som gett kraftigt stöd åt Trumps nationalistiska och antimuslimska politik i USA? Då kan man verkligen tala om demoralisering.

Hur kan man förresten göra en historieskrivning av kyrkans politiska engagemang och börja så sent som 1968? Kyrkans arv är förresten varken till höger eller vänster som i det moderna och västerländska politiska landskapet. Arvet har sina djupaste rötter i Bibelns berättelse om hur Mose befriade de judiska slavarna från Egyptens fängelse. Sedan kan man läsa om GT:s profeter som protesterade mot det Romarrikets förtryck av de fattiga. Överhetens förtryck kom tydligt fram också när Jesus hotades till livet redan som litet barn och tvingades fly med sina föräldrar eftersom kung Herodes misstänkte att han utgjorde ett framtida hot mot de rika.

Författarna till evangelierna i NT berättar också ingående om Jesus undervisning om ”Guds rike”, som blev ett allt allvarligare hot mot Romarrikets makt. Jesus dödades ju av den politiska och religiösa överheten för att han med sitt tal om barmhärtighet, jämlikhet och rättvisa faktiskt utgjorde ett hot främst för de rika och mäktiga, även om han inte hade ambitionen att bli Judarnas konung som han ju anklagades för.

Kyrkans roll i världen handlar ju inte bara om människan som enskild individ utan främst om att vara ett tecken för Guds rike och en utmanande röst som även ifrågasätter politiska och ekonomiska maktstrukturer, som utgör hot mot enhet, fred, jämlikhet och rättvisa för hela mänskligheten. Maria Ludvigsson går istället till attack mot kyrkans politiska engagemang överhuvudtaget.

På Jesu tid gjordes ju inte alls samma uppdelning mellan religion och politik som det görs idag. Den ”postmoderna relativismen”, kännetecknas snarare av den globala konkurrensen mellan olika egenintresseen. Det skapar en ökad splittring mellan många olika etniska, kulturella och religiösa intressen och åsikter. Och det stärker marknadens makten över den enskilda människan och begränsar hennes frihet.

Den nyligen bortgångne sociologen Zygmunt Bauman skrev i sin bok Postmodern etik om en ”bortrationalisering av den moraliska impulsen” Vi behöver bara nämna försvaret av Nya Tider och Nordiska Motståndsrörelsens rätt att driva sina odemokratiska åsikter alldeles oavsett om de utgör ett allvarligt hot mot vår demokrati. Men de som protesterar gör det på grund av den moraliska impulsen, medan relativisten inte vågar ta ställning.

Av den anledningen är det av ännu större vikt att kyrkan i hela världen, som moralisk gemenskap, höjer sin röst till försvar för alla fattiga, förföljda och förtryckta.

Hur vore det förresten om man skulle skriva om kyrkans ”högerarv”. En sådan skrivning skulle kunna börja på 300-talet när religionen fick ge legitimitet åt Kejsar Konstantins herravälde och kunna fortsätta ända in i våra dagar. Och hela denna politiska historia kännetecknas av splittring mellan olika kyrkor och religioner som använts för att ge legitimitet åt den politiska och religiösa överheten.

Materialismen idag handlar mycket mindre om marxism utan framförallt om en kapitalistisk anda som protestantismen i västvärlden i mångt och mycket har gett stöd åt.

Mer inom samma ämne