Huvudgudstjänsten ger världen liv

Den ortodoxa teologen  Alexander Schmemann har visat på hur de tidiga kristnas gudstjänstsfirande var kopplat till den judiska församlingens firande. Han påpekar att firandet av sabbaten, veckans sjunde dag, är människans deltagande i, och bekräftelse på, Guds skapelses godhet. Som sådan får den både kosmiska och eskatologiska bibetydelser genom dess firande av tidens höjdpunkt och Guds godhet. Samtidigt är denna "goda värld" som hyllas på den sjunde dagen också "syndens värld", den värld som vänder sig från Gud. Därför menar han att "den sjunde dagen pekar utöver sig själv mot en ny Herrens Dag - frälsningens dag."

Schmemann menar att för de första kristna blev denna dag en aktualitet i firandet av liturgin på söndagen. Genom att göra söndagen, dagen efter sabbaten, till dagen för den kristna uppenbarelsen, så blev den till den åttonde dagen, den sista dagen i "denna världens tid", men samtidigt den första dagen, den dagen då en ny era börjar, Guds rikes dag. Och det är denna första dag som är gudstjänstens nyckel, för söndagens verkliga innebörd låg i förvandlingen av tiden, inte av almanackan. "Genom att förbli en av de vanliga dagarna och ändå, i eukaristin, uppenbara sig själv som den åttonde och första dagen, gav den alla dagar deras sanna innebörd. Den gjorde denna världens tid till en slutets tid, men också en begynnelsens tid."

Så kanske spelar själva dagen för gudstjänstfirandet ingen roll om vi tappat bort den åttonde och första dagens eskatologiska betydelse. Att huvudgudstjänsten ger världen liv, genom sin omvandlande kraft, är ett perspektiv som försvinner om vi diskuterar vilken tidpunkt i "denna världens tid" som är gudstjänstens rätta plats utan att också diskutera dess förhållande till just "denna världens tid".


Ludvig Lindelöf
prästkandidat för Göteborgs Stift