I kristider ligger Grekland långt bort

Det är hans fel. Världsekonomin gungar och det är greken som dragit ut på gatorna som sätter extra fart på krisen.
Han är bortskämd – han är offentligt anställd med extra månadslöner eller orimligt tidig pension.
Han är korttänkt - utan insikt, utan internationell solidaritet.
Han är gatans exponent för korruptionen som härskar i salongerna bland politiker, näringslivstoppar och myndighetschefer.
Han kräver att någon annan ska ta hand om hans egen nota.

Krisen i Grekland och mullret kring Spanien, Portugal, Irland skildras i ett förenklande vi och dom. Vi är bäst i klassen, de andra är problemet.
Medier och politiker samspelar, rubrikerna blir kraftiga och analyserna – som Jan Björklunds – tenderar att bli rubrikkorta, drastiska, svartvita. 

Men verkligheten mår sällan bra av förenkling. Hur är det med ansvaret, det vi vill att ”den andre” ska ta?
Anders Borg lovar svenska folket att vår del av stödpaketet till de skakiga ekonomierna är mot god ränta – inte sämre än annan placering av pengarna. Vi förlorar inte på att ställa upp, tvärtom.
De tidigare eurovännerna Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin är nu överens om att det är bäst som det är, att vi är utanför euroområdet. Det blir inte någon deklaration om att Sverige skyndsamt bör gå med, för Europas gemensamma bästa.
Och hos Aftonbladet och av ekonomiexperter får vi lära oss hur vi vinner på grekkrisen: var och en sig själv och den egna ekonomin närmast.

Frågan om vem som bär eller struntar i solidariteten är komplex. En del av problemet är tendensen att vår inlevelseförmåga och sympati minskar med kvadraten på avståndet och det välbekanta.
Skildringen av krisen på Island, i Baltikum och i Grekland har haft olika förtecken. Flyttar vi oss ännu längre bort, till Nigeria, Pakistan eller Filippinerna sjunker kameravinklarna ytterligare och med dem förståelsen. 
Längre har vi inte kommit på väg mot den globala byn.

Vi litar på varandra i Sverige, det är en nyckel till våra statsfinanser i balans, visar Bo Rothstein i en högintressant studie som han presenterade i tisdagens Svenska Dagbladet. I länderna med akuta ekonomiska problem misstror man varandra.
Vi behöver utöka tilliten till att gälla andra än oss själva och våra närmaste grannar. Det förtroendet skulle hjälpa de utsatta länderna att bygga ökad tillit såväl inom landet som mot omvärlden.

Anders Ahlberg

Rekyl 1: Kritisk prövning av ekonomi är en ödesfråga för oss alla
När vår ekonomiska horisont slutar vid den egna plånboken, som den så ofta gör, är det fara å färde. Därför finns det all anledning att vara mycket glad för de rörelser som visar på något annat: klosterrörelserna som med sin vilja att leva i fattigdom och egendomsgemenskap visar på att rikedom är något mer än kapitalanhopning och materiell lyx.

Eller Iona, den skotska kommuniteten, vars medlemmar alltid fattar viktiga ekonomiska beslut efter samråd med varandra utifrån övertygelsen att ekonomi inte är en privatsak. En klok beslutsfattare berättade en gång: Jag tänker mig alltid tre tomma stolar som jag för en dialog med innan jag fattar ett viktigt beslut. Den ena stolen representerar barnen och de kommande generationerna, den andra miljön och vårt ekosystem och den tredje stolen representerar alla de fattiga i världen. Det beslut jag fattar måste kunna hålla inför alla de tre stolarna. Kanske skulle vi kunna lägga till olika stolar, men knappast dra ifrån.

Med en sådan medvetenhet skulle mycken omsorg kunna uttryckas också i ekonomiskt beslutsfattande. När det kommer till själva systemfrågan, om euro och andra valutor, om kapitalism och riskkapitalism, blir terrängen svårare att genomskåda. Komplexiteten är stor, rösterna många. Kanske ska även själva det ekonomiska systemet utsättas för prövning inför de tre tomma stolarnas närvaro? Är systemet bra för barnen, bra för miljön och bra för fattiga? En kritisk prövning av våra ekonomiska beslut såväl som av modell är en ödesfråga.

Anna Karin Hammar

Rekyl 2: Solidarisera med de drabbade
Ett genomgående problem i vår tids ekonomiska politik är bristen på maktperspektiv. I stället råder en dominerande tanke kring konsensuspolitik, inte minst i EU och EMU. Alla ska med, alla ska komma överens, är en genomgående tanke i både den europeiska som svenska politiken i dag.
Bristen på maktperspektiv saknas också i rapporteringar kring den grekiska krisen och sjunkande euron. Plötsligt är nationalismen gångbar och greken blir en luddig figur som girigt slösar med sina pengar. Detta samtidigt som det rör sig om en dålig finanshållning som knappast varje grek kan beskyllas för. Det är dock de som får ta smällen.

Den ekonomiska krisen 2008 och den kris som nu drabbat Grekland satte fingret på såväl ett bräckligt ekonomiskt system som behovet av maktanalysens återinförande i politiken. Finansmäns och statsöverhuvudens handskakande konsensus hjälper föga dem som redan mist sina arbeten och vars barn hamnar i nedskärningarnas skolor. Det svenska folket tjänar inte på de greker som blir arbetslösa, skuldsatta och förlorar pensionspengar. I stället bör vi solidarisera med dem som drabbas och minnas vilka som har makten och vilka som råkar illa ut i slösande politikers kölvatten. Att skärskåda makten, i all sin komplexitet och maktstrukturer som skär in i varandra, innebär också ett återupprättande av politikens inneboende konfliktdimension. Globaliserade konflikter går bortom nationsgränser, i dessa finns inget enkelt vi och dom.

Elin Grelsson