Jag är ingen kyrkohistoriker och kan inte redogöra för alla de komplexa turerna i Sverige under 1500-talet i vare sig folkets tro, kyrkoledningens tro eller kungamaktens tro. Men jag vill erbjuda Anders Piltz ett perspektiv : det handlar om identitet.
Den kontinuitet som många av oss i Svenska kyrkan upplever med de första kristna, den tidiga kyrkan, hela den västliga traditionen av kristen tro, har med identitet snarare än fakticitet att göra. Vare sig det är historiskt förankrat eller en metafor som gestaltas så praktiserar och åberopar Svenska kyrkan den apostoliska successionen, handpåläggningen sedan den första kyrkans tid.
Det är i ritens form som vår kontinuitet bäst förstås. Så också i dopet och nattvarden som sakramentala handlingar.
Traditioner är som människor. Oftast mognar de. Tänker om. Ser på ett nytt sätt.
Det handlar om identitet. Den kan inte enbart förskrivas utifrån, måste också erfaras och upplevas inifrån.
I en pluralistisk värld som vill fred finns det många olika berättelser om samma verklighet. Vi behöver samsas med dessa snarare än att ställa dem i motsats till varandra.
Det utgör icke förenliga skillnader enbart om de förvägrar den andra rätten att forma sin berättelse och gestalta sitt liv på det sätt som Kristus visat sig för henne. Kristus är närvarande hos och bortom oss alla. Med eller utan det sakramentskåp med hostian som jag tror är en urbild för Kristi djupverklighet hos alla människor.
I dag står vi i en unik möjlighet att lära av varandra. På nya sätt och med nya förutsättningar. Av Anders Piltz lär jag att 1500-talets händelser gör ont ännu i dag i en svensk romersk katolik. Därför hoppas jag på ett gemensamt studium av Vatikanens och Lutherska världsförbundets gemensamma dokument: From Conflict to Communion. (Från konflikt till gemenskap och kommunion.)
Anna Karin Hammar
LÄGG TILL NY KOMMENTAR