Det är ordning och reda på Svenska kyrkan. Särskilt när det gäller statistiken. Allt mäts på längden och tvären.
Men vad berättar siffrorna egentligen? Är tolkningen så självklar som den kan verka vid ett första påseende?

En gång i tiden var dop och konfirmation i Svenska kyrkans hägn en självklarhet. För nästan alla. Jämfört med den tiden blir all statistikläsning i dag självplågeri. Ungefär som om Sveriges Television ständigt skulle jämföra med den tid då det bara fanns två tv-kanaler. Och båda var deras.
I dag kommer många barn och ungdomar från en katolsk, ortodox eller muslimsk tradition. Av alldeles uppenbara skäl är dop eller konfirmation i Svenska kyrkan inget förstahandsval för dem.
Ändå läser vi statistiken ibland som om vi levde i en svunnen tid. Outtalat jämförs allt med 100 procent. Som om alla skulle gå, på allt.

Procenten riskerar att bli det allenarådande. På kyrkans egen webbplats står att uppslutningen kring konfirmationen minskat snabbt de senaste 10 åren. I procent, javisst. Men inte i absoluta tal. I dag konfirmeras lika många som för åtta år sedan.
Dopen hamnade på sin nuvarande nivå redan för 25 år sedan. Sedan har de åkte lite bergochdalbana, men precis som konfirmationen hållit ställning de senaste åtta åren. Förmodligen inte av en slump, utan därför att det finns en genuin vilja att tillhöra kyrkan. Och dess anställda har gjort ett gott jobb.

Däremot tappar söndagens huvudgudstjänst mark. Där faller besökarna ifrån, år efter år.
Enklast är att skylla på dem som inte kommer. Mer konstruktivt är att fundera över vad det beror på. De goda exemplen, förnyelsen, finns även här.
Ingen utveckling är huggen i sten. Den går att påverka, åt båda hållen.

Dag Tuvelius