Jag filar på teser till en ny reformation

Har du hört någon kyrklig företrädare på allvar uttrycka självrannsakan inför det som framkommit i den senaste tidens mediala granskning? Någon som sett granskningsresultatet som ett tecken på att det finns mer omfattande, ännu dolda, tokigheter? Finns det någon som sagt annat än att det handlar om att kamerala misstag ska rättas till? Jag har i alla fall inte det.

Vad mer än att vässa diverse policyer tänker kyrkan själv göra givet den offentliga snyting Sveriges Radios och Aftonbladets granskning inneburit? I min värld är det uppenbart att det inom kyrkan råder en organisationskultur som möjliggör detta beteende. Tänk om vi, dryga sex miljoner medlemmar, på allvar tog mod till oss och sade ungefär som den gamle VPK:aren; ”Någon jävla ordning ska det va’ i en kyrka!”

Sedan min prästvigning 1990 har jag i samtal med många kyrkoledare fått bekräftat att organisationskulturen inom kyrkan till stor del karaktäriseras av rädsla. Och i dess förlängning en tystnadskultur som skapar utrymme för de tokigheter vi nu ser en liten skärva av.

Det är själva motsatsen till det kyrkan säger sig stå för; kärlek, öppenhet och mod! Paradoxalt, men också logiskt nog är man alltför rädd för att ta tag i det problemet. Min högsta önskan är att vi ser oss själva i spegeln och erkänner att vi har hamnat helt fel som organisation.

Jag har jobbat som konsult kring etik, värderingar och ledarskap i snart 20 år och i mitt skrå är det allmänt känt att kyrkan som arbetsplats ofta är en dålig arbetsmiljö. Under mina dryga sex år som anställd präst har jag sett otaliga exempel på detta och själv lidit av det.

Kyrkan lever i praktiken i en monopolsituation utan kvalitets- eller resultatkrav. Dessa förutsättningar blir då grogrund för dysfunktionella miljöer till skada för alla deltagare. Medlemmar flyr kyrkan i strömhopp år från år.

Kyrkan predikar vikten av att förlåta och försonas, men någon egen sådan process är inte aktuell. Många far, som granskningen nyligen visat, illa i mötet med kyrkan, men allt sådant förringas och tystas ner. Så verkar det bli även denna gång. Alla individer och organisationer rymmer både ljus och mörker. Om man är rädd för sitt eget mörket lever man i förnekelse. Det är farligt. Då blir man farlig i mötet med andra.

Titta på kärnfrågorna: låt oss erkänna att många församlingar har en sådan brist på idéer och genomförandekraft att de inte förmår sätta de pengar de får in genom medlemsavgifter i arbete. De överflödande pengarna går då till byggnader i stället för ungdomsverksamhet, till förtäckta semesterresor i stället för diakoni, till att köpa ut misshagliga tjänstemän i stället för att grundläggande och långsiktigt jobba med de värderingarna som uppenbarligen spårat ur på många håll.

Jesus, hans liv och hans lära, tycks vara mycket långt borta från den kyrka vi ser i dag. De reella problem kyrkan står inför är gigantiska och mångfacetterade. Om vi verkligen skulle genomlysa kyrkan skulle den aktuella granskningen förefalla som en ömsint viskning. Incitamentet till att detta skulle kunna ske kan bara komma från medlemmarna. De anställda och förtroendevalda har bevisat sig ovilliga till reell självreflektion syftande till ordentlig förändring.

Snart är det 500 år sen Martin Luther inte kunde stå ut med alla de uppenbara missgärningar dåtidens kyrka gjorde sig skyldiga till. Kan det finnas något mer lutherskt än att göra en ny reformation av hela tjottaballongen. Själv har jag i alla fall börjat skriva på ett knippe nya teser att spika upp på lämplig kyrkport.

Är du medlem? I så fall; är du med på att stanna kvar som medlem och utöva den makt du skulle kunna ha? Är du med på att svära i kyrkan och kräva att den ska bli en kundorienterad, professionell och modern organisation?

Gösta Tingström

präst, Täby