Efter min artikel i Kyrkans tidning nummer 17/13 om samtalsklimatet i sociala medier anklagas jag i några vitt skilda bloggar och krönikor med två återkommande ord; jag skuldbelägger och använder härskarteknik. Det senare genom att hänvisa till Jesus och Paulus.
Några tycker också att jag överhuvudtaget inte ska yttra mig i ärendet. Men som kommunikationschef på kyrkokansliet ska jag följa debatter och verka för en god kommunikation.
Mitt budskap var: Våga säga till, våga säga aj. Jag ser inga problem med att både våga ta en rak och tydlig debatt och att se till varje människas sårbarhet. Det är också naturligt för mig att relatera till Jesus inte minst i frågor om hur vi bemöter varandra.
Det är lätt att konstatera att många människor tar illa vid sig av kommentarer de fått via internet. Man känner sig sårad, missförstådd och påhoppad när argumentationen förs i form av anklagelser i stället för i sakfrågor. Säkert har jag själv skrivit obetänksamma kommentarer som sårat någon. Mediet är snabbt, och orden formas lätt med för stor distans till den som ska ta emot och tolka dem. Ögonkontakten saknas.
Jag håller fast vid att det finns anledning till självrannsakan. Hur vi bemöter och tilltalar varandra är i grund och botten ett personligt ansvar, inget vi kan lägga på biskopsmötet. För dem med vigningstjänst har biskopen naturligtvis ett tillsynsansvar, men i fråga om samtals- och debattklimatet känns det långsökt att biskoparna ska behöva ryta till.
Det betyder inte att jag vill smeta en snällhetskultur över våra debatter. Tvärtom – först med en rak och tydlig kommunikation kan förändringar börja ta fart. Vi ska våga tycka olika och hävda vår åsikt, men också vara lyhörda för hur våra ord kan uppfattas och tas emot. I den meningen är var och en sin egen ansvarige utgivare.
Gunnar Sjöberg
kommunikationchef
på kyrkokansliet
LÄGG TILL NY KOMMENTAR