Jesus var inget offerlamm

Både i debattartiklar om dopet och i diskussionen kring Jonas Gardells böcker hävdar vissa att Jesu försoningsdöd är grundläggande för all kristen tro. Jag undrar om dessa skribenter är medvetna om hur sent denna teologi – att Jesus behövde dö för att sona våra synder – blev den rådande inom kyrkan.

För de tidiga kristna var den dominerande föreställningen att Kristus genom sitt nedstigande till dödsriket och sin uppståndelse hade besegrat döden och Satan. Denna försoningslära brukar kallas för Christus Victor, Kristus Segraren.

Flera bibelforskare och teologer har, inspirerade av historikern René Girard, kritiserat den teologi där Jesus görs till det ultimata offerlammet. Genom historien har människor förlagt sina problem och sin ilska på någon utsatt individ, för att sedan döda eller fördriva denna.
Passionsberättelsen följer mallen för sådant syndabocks­våld: Jesus anklagas för de grövsta brott, olika parter förenas för att döda honom.
Men i Jesu död avslöjas syndabocksmekanismen. Det är uppenbart att Jesus är oskyldig, därmed kollapsar mytens lögner om offrandets nödvändighet och offrets skuld. När Gud själv blir ett offer visas slutgiltigt att Gud inte kräver offer, våld eller hämnd.

Jag önskar att fler kristna skulle se det problematiska med en försoningslära där någon måste dödas för att Gud ska förlåta. Vi kan i stället anknyta till Christus Victor-teologin för att förstå på vilket sätt Jesus är vår Befriare. En tolkning är i korthet följande, inspirerat av teologen Denny Weaver. Jesu uppdrag var att göra Guds rike närvarande i världen samt att bjuda in människor att erfara den befrielse som detta rike innebar. Det fanns dock många krafter som upplevde sig hotade av Jesus revolutionerande budskap, och dessa samverkade för att döda honom. Uppståndelsen innebär att Guds rike står som segrare över alla dessa onda makter som dödade Jesus. Att som kristen leva i uppståndelsens ljus är att leva medveten om denna seger över förtryckande krafter. Det innebär att man i sitt liv konfronterar dem och vittnar om att man har en annan Herre, en annan lojalitet.

Befrielsebönen i dopliturgin, där prästen ber Gud att befria barnet från mörkrets makt, är relevant mot bakgrund av en sådan förståelse.
Destruktiva krafter har stor makt i världen. Det är lätt att luras och trollbindas av dem.
Så, Gud räddar oss genom Jesus, men inte på något våldsamt sätt. Gud är ickevåldets Gud: ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer”.

Annika Spalde
Mjölby