Jag känner ilska och upprördhet över att min dotter som just fyllt femton ska behöva stå ut med killarnas sexuella trakasserier och över att lärarna inte verkar bry sig. Ska det verkligen få vara så här? Vad lär vi våra barn och unga? frågar debattören.
#metoo är viktig, men vi måste börja jobba med dessa frågor redan på förskolan och i skolan. Berättelsen nedan skrev jag våren 2012. I mötet med min dotters skola fick jag höra att det inte var så farligt. Att killarna var tonåringar och hade alla dessa hormoner i sin kropp. Jag vägrade vara tyst och det drabbade min dotter.
Bara de sista veckorna har flera föräldrar hört av sig och lyft samma sak. Att deras döttrar blir utsatta i skolan utan att någon agerar. Först då förskola och skola förstår hur allvarligt detta är kan vi får mindre övergrepp och kränkningar.
Så här skrev jag:
På vägen hem i solskenet frågar jag hur dagen varit. ”Som vanligt. Killarna tafsar och alla dessa könsord. Ska det verkligen vara så?”
En vanlig måndagseftermiddag sitter jag utanför dotterns skola med hunden Doris. Vi har tagit en extra långpromenad och nu sitter vi där på räcket vid skolan och väntar.
Det sitter en tjej bredvid oss. Vi känner varandra och börjar prata. Hon är 14 år, och på min fråga hur det är blir svaret ”så där”. Hur då så där, säger jag?
Hon säger att det är mycket i skolan, lite strul med tjejkompisarna och killar i skolan som alltid måste dumma sig. ”Jag är så trött på killarna i skolan, men ännu tröttare på lärarna som inte bryr sig. De bara tyst tittar på.”
Hon berättar att man som tjej får stå ut med könsord, att kallas ”slampa” och "hora" och stå ut med att de tafsar.
Så kommer min dotter springande och pusskalaset bryter ut, mellan Doris och Jonna. På vägen hem i solskenet frågar jag hur dagen varit. ”Som vanligt. Killarna tafsar och alla dessa könsord. Ska det verkligen vara så?”
Så ska det inte behöva vara säger jag och lägger till, fast jag redan vet svaret: Vad gör lärarna då? Svaret kommer blixtsnabbt . ”Mamma, de gör ingenting. Orkar man berätta så får man ofta ett snett leende och kommentarer som ”Han gillar nog dig Jonna.”
Min dotter slutar grundskolan nu den tolfte juni. Hon hoppas slippa bli kallad könsord. Hoppas att både elever och lärare är mognare på gymnasiet.
Jag känner både ilska och upprördhet. Ilska över att min dotter som just fyllt femton ska behöva stå ut med killarnas sexuella trakasserier och upprörd över att lärarna inte verkar bry sig. Ska det verkligen få vara så här? Vad lär vi våra barn och unga?
Vår skolminister pratar med vackra ord om hur den svenska skolan ska bli bättre. Då måste vi alla jobba mot en skola fri från mobbning och andra kränkningar. Sedan kan vi prata om kunskap, betyg och ordning och reda i skolan.
Det minsta man som tjej kan begära i skolan är väl att den är fri från könsord. Att man kan gå genom skolans klassrum och korridorer utan att riskera att någon tar sig friheten att tafsa. Alla elever, föräldrar, lärare och rektorer måste gemensamt jobba mot detta mål: En skola fri från mobbning, sexuella trakasserier och kränkande ord. Vi måste jobba mot en bättre skola nu!
LÄGG TILL NY KOMMENTAR