Kan en diakon vigas till tjänst på en stadsmission?

I höst samlas åter Linköpings stifts präster och diakoner till synodalmöte, vilket äger rum vart fjärde år. Ordet synod betyder enligt Nationalencyklopedin (NE) sammankomst, församling, kyrkomöte på till exempel stiftsnivå. Det var på biskop Martin Linds tid som stiftet införde begreppet och beslutade att mötet gäller enbart vigningstjänsten, alltså diakoner, präster och biskop. Övriga yrkeskategorier deltar i andra stiftsmöten.

Det är i församling och stift anställda i vigningstjänsten som kallas till synodalmötet. Deltagandet är obligatoriskt. Av tradition inbjuds pensionerade präster och diakoner. Ordet emeritus betyder enligt NE ”tjäna ut, tjänstgöra till slut” och avsåg ursprungligen en ”avdankad soldat”. Numera är det beteckning för pensionerad professor eller präst. NE tillägger att en professor emeritus anses alltjämt knuten till sin institution. Det senare kan ses som en parallell till att en del präster återkommer i tjänst för kortare eller längre uppdrag.

Kan en diakon kallas emeritus? Jag har kanske inte stött på detta ordval, men i dagens brist på diakoner förekommer att pensionerade diakoner åtar sig tidsbegränsade församlingsuppdrag. Även dessa diakoner kan, som jag ser det, anses ”knutna” till sitt stift. Dock i formell mening helt på frivillig grund, liksom präster, gällande uppdrag. Till synodalmötet är de alla välkomna, liksom en emeritus av tradition inbjöds till gamla tiders prästmöten.

Ovanstående är sagt som bakgrund till och kontext för ”övriga” diakoner, alltså de som (numera) arbetar i ”samhällstjänst”. Även vi kommer att inbjudas till synodalmötet i Linköping, vilket är mycket glädjande. Detta aktualiserar för mig frågan om vår position i förhållande till organisationen Svenska kyrkan. Är vi stiftets diakoner eller är vi diakoner i stiftet? Vilket ansvar har stiftsledningen, särskilt stiftsdiakon(er), för att skapa och utveckla relationer mellan stift och diakoner i samhällstjänst? Vilket är vårt eget ansvar? Biskopens?

I biskopsbrevet Kallad till diakon och präst i Svenska kyrkan (2014) sägs ingenting om diakoner utan kyrklig anställning. Hur ska detta förstås? Att en diakon normalt vigs för en församlingstjänst är naturligt, men vissa diakoner väljer senare i livet att söka anställning med annan arbetsgivare. De är fortfarande diakoner, ja, men var finns nu förankringen som diakon i vår kyrka? Vad säger ”min” biskop Martin Modéus om detta?

I inledningsorden vid diakonvigning sägs bland annat att diakonen skall vara ett barmhärtighetens tecken i församling och samhälle. (min kursivering). Här finns alltså ett samhällsperspektiv, men församlingen är utgångspunkt. Formuleringen öppnar för mig frågan, som ingalunda är retorisk, om församlingen tillhör samhället eller inte. Svaret är väsentligt på flera sätt – även för en diakon i samhällstjänst.

För min egen del vigdes jag till diakon med socionomutbildning på 1980-talet vid Stora Sköndal. Vigningen skedde för tjänst i diakoniföreningen Den Öppna Dörren (som nu firar 80 år). Föreningen hade och har förankring i Svenska kyrkan. Skulle detta kunna ske idag? Kan en diakon vigas till tjänst på till exempel en stadsmission? Är det en ”samhällstjänst”?

Jag har tidigare haft långa anställningar som skolkurator respektive kurator i palliativ vård. Alla dessa år hade jag varje arbetsdag på mig det lilla diakonemblemet. Jag ville påminna mig själv och visa andra att jag är en diakon. Numera arbetar jag i eget företag och på hemsidan står tydligt om min diakonvigning. Ett av uppdragen gäller handledning i Visby stift. I min hemförsamling medverkar jag regelbundet och ideellt som diakon i vår huvudgudstjänst sedan många år. Detta startade på mitt eget initiativ och jag blev varmt välkomnad av dåvarande kyrkoherde. Men – blir en diakon i samhällstjänst 2017 inbjuden som diakon till sin församling? Vad gör stiften i denna fråga?