Kapsejsad kyrkohandbok

Återigen har projektet med en ny kyrkohandbok strandat. Vad gick fel? Först en liten resumé. En grupp personer med endast en musiker (som sedan tog avstånd från hela arbetet) satte sig ner och samtalade om uppdraget att varsamt revidera gällande kyrkohandbok. Hur denna grupp sattes samman är svårt att få svar på. Gruppen gav sig själv allt större mandat och produkten blev en i princip ny handbok. Det dröjde lång tid innan musiken överhuvudtaget nämndes, och när frågan väl kom upp ansåg flera att det var en självklarhet att det gregorianska arvet skulle kastas överbord. Det remissunderlag som slutligen gick ut för prövning var ett hastverk där insynen i urvalet kring vilka som skulle bidra saknades. Alternativen i remissvaren utformades så att man efteråt gick ut stort med att en överväldigande majoritet ställde sig positiv till förslaget, trots att de flesta hade grava anmärkningar på såväl texter, liturgi som musik.

I detta läge började protesterna ta form. En mängd tunga musikinstanser och drygt 800 personer undertecknade en protestlista och Maria Schottenius skrev en svidande krönika i DN varefter Kyrkostyrelsen vaknade till liv. Nu utlovades transparens och dialog från ärkebiskop och Kyrkostyrelse. En ny styrgrupp inrättades och alla kände förhoppningar. Efter en tid sipprade rykten fram att en mängd musiker, vissa med akademisk tyngd, hade fått i uppdrag att rädda det sjunkande skeppet genom att försöka rätta till satstekniska fel etc. Dessa personer har sedan lyfts fram som ett sätt att legitimera processen och ge den akademisk dignitet trots att även dessa fört fram stark kritik mot såväl produkten som arbetsmetoderna. Efter ett nytt möte mellan de protesterande organisationerna och styrgruppen försäkrades man om att dessa tjänstemannainitiativ skulle stävjas. Återigen inträdde ett visst lugn. Nu har det ännu en gång framkommit att hemlighetsmakeriet fortsätter. Musikerna får inget gehör för sina synpunkter och ingen kan förklara vilka principer som gäller för det fortsatta arbetet. Biskop Per Eckerdal säger i en intervju att man inte kan ”hantera musiken som något som lever bara för sig”. I den lutherska traditionen är musiken en bärande del av kyrkans liv och det är en närmast omöjlig tanke att exkludera musikerna från ett arbete av detta slag. I ljuset av det kan man undra om teologerna skall hantera alla frågor, även musiken? Nu har alla de organisationer som ursprungligen protesterade gått ut med det bistra beskedet att de helt tar sin hand från arbetet eftersom ingen ändå vill ta deras kompetens i anspråk. Musikalisk professionalism och kunnande har uppenbarligen ingen självklar plats i processen.

Vad är det då vi vill? En kyrkohandbok skall arbetas fram i samarbete mellan akademiskt skolade experter på alla tänkbara områden – teologi, liturgi, musik, gregorianik, hymnologi. Dessutom behövs författare och journalister för att göra språket levande och rikt. Alla discipliner skall medverka. Det handlar inte om någon särbehandling av just musikerna. Det är förresten förvånande att teologerna är så tysta. Det finns säkert en hel del att säga om texternas teologiska innehåll.

Vad är det då vi behöver? I det musikaliska arbetet behöver vi stringens, genomtänkta alternativ, både revision av äldre material och nyskapande musik av högsta kvalitet. Det klassiska arvet med sin gregorianik måste hanteras av professionella personer och den så kallade Serie A måste utformas med högsta möjliga nivå som mål. Sedan har vi nyskapandet. Om vi låser det godtyckligt utvalda materialet i Serierna B-E kommer det att innebära en katastrof för nyskapandet. Den musiken är inte skapad för århundraden, vilket alla som sysslar med lovsångsteam och andra ickeklassiska genrer vet. Den måste få leva och utvecklas kontinuerligt. Därför behöver vi ett stadfäst textmaterial och en någorlunda enhetlig ordning. Därefter bör alla få ha friheten att skapa fritt. Med gregorianiken är det annorlunda. Alla stilar och genrer är både viktiga och värdefulla men lever på olika förutsättningar. Som det nu ser ut skulle handboken bli ett hårt slag för såväl nyskapandet som traditionen.

Läget har nu blivit så pinsamt att det bara finns en enda sak att göra: erkänn nederlaget med detta undermåliga projekt och vänta några år. Tillsätt sedan en ny projektledning som med transparens och tydlighet tar sig an en ny och långsiktig process. Kanske leder den till en ny handbok, kanske enbart en lättare revision.

Jan H Börjesson, organist i Sankt Pauli kyrka, Göteborg
Johan Hammarström, domkyrkoorganist i Västerås
Ingrid Melltorp, diplomorganist och f.d. lektor vid Musikhögskolan i Malmö
Ingegerd Idar, f.d. organist i Skara domkyrka samt utbildningsledare för kyrkomusikutbildningen vid Hjo folkhögskola
Birgitta Rosenquist-Brorson, organist och nationell körpedagog vid Sveriges kyrkosångsförbund
Carl-Adam Landström, lärare i liturgisk orgel och improvisation vid Musikhögskolan i Malmö
Karin Nelson, professor i kyrkomusik vid Norges Musikkhøgskole i Oslo
Maria Forsström, kyrkomusiker, dirigent och operasångerska
Anders Börjesson, organist i Mariestads domkyrka
Martin Blomquist, organist i Uppenbarelsekyrkan i Hägersten
Gabriella Sjöström, organist i S:t Görans kyrka i Stockholm
Anders Johnson, organist i Malmö S:t Andreas kyrka samt universitetsadjunkt i solistiskt orgelspel vid Musikhögskolan i Malmö
Jörgen Lindström, organist i Solna församling
Henrik Alinder, organist i Falu Kristine församling samt orgellärare vid Musikkonservatoriet i Falun
Mattias Eklund, organist i Trollhättans kyrka