Det är ödesdigert om bestämmanderätten över klockorna ses som ett exklusivt sätt för den enskilde prästen att uttrycka sina antipatier. Varför ska just prästen ha den möjligheten? frågar Bo Gunnar Åkesson.
Är det inte en bisarr utveckling inom Svenska kyrkan att det beror på vilket humör den lokale domprosten eller kyrkoherden är på om yttrandefriheten ska gälla? Om hen tror eller tror sig veta något negativt om de som samlas utanför kyrkan så anser hen i sin fulla rätt att starta kyrkklockorna och därmed tysta de misshagliga.
Med vilken rätt? Vi har yttrandefrihet här i landet och den är inte beroende av vilka personliga preferenser eller eventuella insikter den lokale kyrkopotentaten har. Antingen har man frihet att uttrycka sina åsikter och då gäller yttrandefriheten – även för sådant man själv inte gillar – eller också exkluderar man vissa grupper och åsikter – och då har man inte yttrandefrihet. Yttrandefriheten är inte delbar så att säga. Ganska enkelt eller hur.
En del menar att klockringning är befogat eftersom det ”är en fara på gång” genom att tillåta vissa åsikter att framföras. Det är att missbruka klockorna och därmed visar man sig ha rätt att stå över en grundlag. Framför allt är det ödesdigert om bestämmanderätten över klockorna ses som ett exklusivt sätt för den enskilde prästen att uttrycka sina antipatier. Varför ska just prästen ha den möjligheten? Använd rösträtten i stället.
Låt klockorna ringa till gudstjänst och förrättningar. Det är därför de är till.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR