Mission

Kommunikationen har varit för begränsad

REPLIK. Nya vänrelationer och former för utbyten är ett tecken på att missionen lever. Men kommunikationen om det internationella arbetet har varit för begränsad, framhåller Erik Lysén och Jenny Sjögreen.

Göran Frisk, Per och Birgitta Larsson har uttryckt oro över att nära relationer med systerkyrkor inte längre prioriteras av kyrkokansliet och att sociala projekt i olika länder har fått dominera. Det är bra att frågan lyfts upp eftersom det ger oss möjlighet att på ett nyanserat sätt tala om hur vi förstår och gestaltar internationell mission och diakoni i vår samtid.

Vi känner stor tacksamhet över det arbete som Göran, Per, Birgitta och många andra missionärer har uträttat i många länder i Afrika, Asien och Latinamerika. Det har bidragit till att levande självständiga systerkyrkor har växt fram i olika delar av världen och att ömsesidiga relationer på stifts- och församlingsnivåer har etablerats.

Att vi idag på ett självklart sätt talar om Svenska kyrkan som en del av den världsvida kyrkan är också en frukt av den internationella missionen och diakonin. Denna världsvida, gränslösa gemenskap med Kristus i centrum är viktigare än någonsin i en tid när nya gränser upprättas och populistiska och nationalistiska missnöjesyttringar ger sig till känna. Att leva i mission är att vara kallad till gränslös gemenskap – i kyrka och samhälle.

Att vi idag har sju olika vänstiftssamarbeten mellan Tanzania och Sverige är på många sätt glädjande. Utöver det pågår också många andra utbyten, som konfirmandutbyten, och stipendiater från Ung i världsvida kyrkan. Svenska kyrkans utsända i Tanzania, Josephine Sundqvist, tar emot grupper från stift och församlingar varje månad i fält. I dagsläget bygger vi vidare och fördjupar våra kyrkorelationer på alla nivåer, inte minst på nationell nivå där vi stödjer samtliga avdelningar inom den lutherska kyrkans (ELCT) kansli och där vår utsända medarbetare för regelbundna samtal med kyrkans ledning.

ELCT är också värd för Kyrkornas världsråds missionskonferens som äger rum i Arusha i mars. Vi kommer att vara där med en stor delegation från Svenska kyrkan och det faktum att ELCT kan stå värd för en global missionskonferens med över 1000 deltagare visar på kyrkans kapacitet.

Det är viktigt för oss att framhålla att relationer och partnerskap är grunden för hela Svenska kyrkans internationella arbete, inte bara i relationer med lutherska systerkyrkor. Det som beskrivs som sociala projekt i artikeln handlar exempelvis om finansiering av nationella program hos Lutherska kyrkan i Tanzania inom klimat, jämställdhet samt sexuell och reproduktiv hälsa. Samtliga har en teologisk komponent och sker i nära samarbete med stift och kyrkoledare.

I Zimbabwe stödjer vi det kristna rådet och dess 28 kyrkofamiljer i arbetet med att väcka tro, framtidshopp, social sammanhållning och respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Det kristna rådet är navet i den demokratirörelse som mobiliserar tusentals zimbabwier över hela landet. Vi har nästan daglig kontakt med rådet och dess generalsekreterare, liksom med den lutherska kyrkans arbete på andra håll i Zimbabwe.

Det finns många andra exempel som gestaltar den självklara kopplingen mellan tro, mission och ett diakonalt engagemang för medmänniskor och en positiv samhällsutveckling.

Med det sagt, vill vi ändå bejaka en del av den kritik som skribenterna riktar mot kommunikationen om det internationella arbetet. Den har varit för begränsad till olika diakonala insamlingsprojekt – alla oerhört viktiga – och gett för lite utrymme åt alla de livsförvandlade möten som ryms i det delade gudstjänstlivet, de stora ekumeniska mötena, och i vardagens glädje och vedermödor. Det vill säga allt det som unga stipendiater i Ung i den Världsvida kyrkan får uppleva och berikas av, eller det som hela tiden pågår i vänrelationerna mellan stiften och församlingarna.

Därför kommer vi under våren att bygga upp sidor på webben om den världsvida kyrkan där vi presenterar systerkyrkor med film, personporträtt, bloggtexter osv. Vi börjar med Mellanösterns kyrkor, för att sedan lägga till övriga regioner. Den världsvida kyrkan har också på ett märkbart sätt sedan hösten 2015 flyttat in i Sverige, in i våra egna församlingar och det ska också återspeglas i vår gemensamma kommunikation.

Vi diskuterar också just nu hur vi kan tydliggöra allas vårt gemensamma ansvar för de teologiska institut och utbildningar som vi stödjer runt om i världen, och som är så viktiga för morgondagens ledarskap i såväl systerkyrkor som i ekumeniska organisationer. Vi tror att detta arbete måste synliggöras mer i både insamlingsrelaterat arbete och i samtalen med stift och församlingar. Formerna för det kommer vi att återkomma till.

Slutligen frågorna om personnärvaro och utbyten. Som kyrka kommer vi att skrumpna ihop på den här halvan av jordklotet om vi inte får impulser från andra kyrkor, andra människor, andra sätt att vara kyrka. För de insikterna behövs det också utbyten av människor, även om vi inte kan ha lika många utsända medarbetare i partnerkyrkor som vi hade förr i tiden. Visst efterfrågas fortfarande svenska utsända medarbetare på längre kontrakt, exempelvis i Tanzania och i Palestina, men den generella trenden är att behoven av svenska medarbetare minskar.

Tiderna förändras, liksom utmaningarna i kyrka och samhälle. Men kanske behöver vi i Svenska kyrkan, för vår egen skull, få ut fler medarbetare hos systerkyrkor, i ekumeniska sammanhang, i nationella ACT-forum – för att på nytt inspireras och berikas av allt det som ryms inom den världsvida kyrkan. Ibland behöver vi också sända medarbetare för att vara vittnen och medvandrare, när det demokratiska utrymmet begränsas för våra samarbetspartner.

Men det måste alltid ske på mottagarens villkor och vara ömsesidigt. Vi ska dela tro, liv och samhällsengagemang – inte bara i Tanzania, utan också i Sverige. Sända ut och ta emot, för kortare och längre perioder.

Mer inom samma ämne
Mission
Mission