Konfirmationen värderas av unga

Värderingarna i vårt samhälle drar åt olika håll. Sammantaget sitter tradition och tillhörighet trångt. Historien såg annorlunda ut. Svenska kyrkan är van vid historien. När gamla märken inte håller anas uppgivenhet. Kan folk längre upptäcka vad kyrkan har att ge? Är det längre lönt att bjuda in?

Men lyft blicken och se!
Se hur mycket som görs och händer!
 

I dag är det som händer sällan kollektivt och då blir inte skaror-na som förr, men det som sker kan ta djupt. Visserligen visar vår egen statistik flera nedåtgående trender. Men fortfarande är väldigt många människor engagerade i kyrkan. Vi får aldrig glömma alla de goda initiativ som får människor att komma för att de själva vill!
Kyrkan bidrar till livsmod. Det kan många av oss bekräfta. Och kyrkan kan bidra till mycket mer livsmod om vi själva vågar beskriva och berätta.

Livssyn mognar och livsmod växer när vi försöker bry oss om varandra och lyssna in varandra. Ingen kan tvinga en kristen tro eller sed på någon annan men vi kan alla göra det möjligt för någon annan att pröva på, gå med, börja fundera. Och barn måste ha sällskap på vägen. Inte för att tvinga utan för att ge erfarenheter och sammanhang utifrån vilka de kan välja med åren.

Man kan ana att svenskkyrkligas självkänsla är lite knäckt, eftersom det ofta hukas. Men vi har anledning att sträcka på oss. Våra erfarenheter, kunskaper, berättelser och förebilder kan ingen matcha! Och vi har evangelium. Välgrundade ord om att Gud älskar oss och särskilt vill hjälpa alla som insett att hjälp behövs.
Den som nu blir konfirmand går mot strömmen. Förr var det tvärtom. Visst kan man sörja över en trend så nedåtgående att det idag är vanligare att inte konfirmera sig än att göra det. Vi kan också skylla på sekulariseringen, för inte hade vi väl kunnat förvänta fler konfirmander i den tid vi nu lever.

Låt oss inte göra det! Det är som det är. Vi är kallade att vara konstruktiva. Det finns istället skäl att fördjupa förståelsen av vad konfirmandtiden verkligen betyder för dem som gör detta aktiva val. Vi har ett stort ansvar att värna och rusta dessa över 30 000 unga som varje år väljer att låta sig konfirmeras.

I mitten av november hålls ”Ärkebiskopens möte om barn och unga”. Det hade kunnat kallas livsmod. Det är det vi ska bidra till. Mod inför liv – och död. I anslutning till mötet presenteras en stor studie av Svenska kyrkans konfirmandverksamhet där hela tio tusen konfirmander har fått möjlighet att göra sin röst hörd.

Studien visar att konfirmandtiden är en resurs i många unga människors liv. Den skapar mening i tillvaron och förutsättningar att förstå sitt liv i ett större sammanhang.
Dessutom menar hela en tre-djedel av alla konfirmander att de fått ökat självförtroende under konfirmandtiden. Att bidra med så många stärkta självförtroenden för en hel årskull lär ingen annan institution i det svenska samhället kunna matcha. En orsak till det är att man fört goda samtal om Gud och om livets mening. Ungdomarna upplever att samtalen handlat om dem själva, utan att de pådyvlats religiösa dogmer.

Även om konfirmanderna själva inte säger att de vill prata om Gud när de kommer visar studien att kyrkans egna kärnfrågor är de viktigaste för att ge det mervärde som konfirmandtiden kan innebära. Många kommer med lågt ställda förväntningar, men de finner att kyrkan bidrar med viktiga pusselbitar till livet. Det är en utmaning för oss att både stå stadigt vid grunden och öka vår förståelse för ungas livssituation.
Vi för vår del kan inte låta bli att tala om vad vi har sett och hört! Vi kan med stolthet stå upp för våra berättelser och tala med ungdomar om Gud, bara vi gör det med lyhördhet för det liv de befinner sig mitt i. Då kan vi lära varandra om tro och liv. Då kan kyrkan bära ungdomar och låta sig bäras av ungdomar.