Konsten att överleva Svenska kyrkan med tron i behåll

Den senaste veckan har det blossat upp en strid inom Svenska kyrkan i Stockholms stift som för de flesta människor verkar obegriplig. Genom att läsa Kyrkans Tidning får man intrycket att den andlige ledaren i vårt stift, biskop Eva Brunne, vill lägga ner den gudstjänst som drar mest folk i hela Svenska kyrkan - Katarinamässan i Katarina församling på Söder.

Jag känner rörmokare, välkänd fotbollsprofil, fd alkoholmissbrukare, professor i barnallergologi, arbetslös journalist, sexmissbrukare, författare, nyskild trebarnspappa, präst med flera som alla säger ungefär så här; ”Om inte Katarinamässan fanns skulle jag inte våga kalla mig kristen.”

Varje söndag firar mellan 500-900 människor Katarinamässan i Katarina församlings båda kyrkor, vecka efter vecka, år efter år. För 20 år sedan var kyrkornas bänkar nästan tomma, nu är de nästan alltid helt fyllda. Och inte nog med det. Människor från kyrkor runt om i hela Sverige kommer i busslaster för att göra studiebesök och försöka förstå hemligheten.

Hemligheten är kanske ganska enkel. Även om det sägs om oss svenskar att vi bor i ett av världens mest sekulariserade länder så är vi som alla människor på hela jorden intresserade av meningen med livet, varifrån vi kommer och vart vi är på väg.

För egen del är frågan viktig om hur jag skall göra när livet går sönder. När en vän eller anhörig dör, när skilsmässan är ett faktum, arbetslösheten, sjukdomen hos ett barn eller ensamheten blir påträngande mitt i storstaden. Finns det någon som lyssnar, finns det någon hjälp, finns det någon som ser mig och älskar mig trots allt?

I Katarinamässan får jag inte alla svar, men mina frågor ryms och jag förstår att jag inte är ensam. Språket är enkelt, predikan är begriplig och musiken är tillgänglig. Vill man sammanfatta budskapet så blir det nog med orden: ”Var inte rädd, du är älskad.”

Av någon obegriplig anledning vill nu svenska kyrkans andliga ledare i Stockholms stift stoppa detta genom att förbjuda denna gudstjänst. Jag förstår att det måste finnas ordning och reda i en kyrka. Jag har all respekt för det gedigna arbete som har lagts ner under 20 år för att hitta nya gudstjänstformer och jag förstår att en biskop måste vaka över den ordning som kallas kyrkoordningen.

Men jag förstår inte hur man kan sova gott om nätterna om man hindrar tusentals människor som hittar tro och mening genom Katarinamässan att få ha denna plats för sin andlighet och sitt sökande.

Det finns ett gammalt ordspråk som vi ofta använder när vi inte vet hur vi skall lösa en konflikt: Ingen regel utan undantag. Vi förstår att det måste finnas regler och ordningar för allt men utan undantagen som också bekräftar regeln blir samhället, kyrkan och den mänskliga gemenskapen omänsklig.

Så biskop Eva, visa din mänskliga sida, visa ledarskap och låt Katarinamässan vara det undantag som kanske så småningom kan rymmas inom regelverket.