"Kraftig försämring av dagens kyrkobyggnadsbidrag"

Den 31 maj antog riksdagen regeringens kulturarvsproposition där det framgår att det kyrkliga kulturarvet inte bara ska bevaras, utan även användas och utvecklas. Svenska kyrkan har via kyrkostyrelsen sedan länge haft detta som övergripande mål, till exempel i villkoren för kyrkoantikvarisk ersättning (KAE) från 2012.

Skrivningen var i sin tur baserad på det kulturpolitiska målet från 2009 att ett levande kulturarv ska bevaras, användas och utvecklas. Synen på kulturarvet, som ett dynamiskt fenomen som behöver förändras och utvecklas för att kunna hållas levande, är därmed etablerad sedan länge i Sverige, vilket även följer en mångårig utveckling inom det internationella kulturarvsområdet.

Den statliga kyrkoantikvariska ersättningen anses dock främst vara avsedd för bevarandeåtgärder och en mycket liten del har kunnat gå till utvecklingsinriktade projekt. Svenska kyrkan har tidigare pläderat för en moderniserad syn på ersättningen, att den även ska kunna stödja användning och utveckling av kyrkobyggnader och det kyrkliga kulturarvet generellt.

Emellertid har staten förhållit sig relativt kallsinnig. Budskapet från den statliga myndigheten Riksantikvarieämbetet har varit att Svenska kyrkan själv får ordna finansieringen av de projekt och aktiviteter som inte handlar om rena bevarandeåtgärder.

För utvecklingsinsatser som inte omfattas av KAE har sedan många år det så kallade kyrkobyggnadsbidraget kunnat användas. Sedan 2006 har detta varit en del av stiftsbidraget och stiften har själva kunnat avgöra omfattning och användning av medlen. Bidraget har minskat i omfattning med tiden, men ändå varit mycket viktigt för att kulturarvet ska kunna användas och utvecklas.

Som ett exempel pågår sedan några år i Lunds stift arbetet Framtidens kyrka – projekt 2020, som i samarbete med bland annat den engelska organisationen Churches Conservation Trust, utvecklar arbetssätt för utvidgad användning av underutnyttjade kyrkor. Projektet, som har som mål att ta fram en generell och praktiskt tillämpbar metod för utveckling av det kyrkliga kulturarvet som ska gagna hela landet, har hittills finansierats med hjälp av kyrkobyggnadsbidraget.

I de beslut som kyrkomötet fattade i november 2016, efter förslagen i kyrkostyrelsens skrivelse ”Gemensamt ansvar”, ingick att kyrkobyggnadsbidraget skulle upphöra för att ersättas av ett kyrkounderhållsbidrag, KUB. Diskussionen om följderna saknades helt under kyrkomötet. Förslaget byggde på en utredning som var ute på bred remiss, men där delen om KUB var kortfattat hållen och det var svårt att avgöra konsekvenserna för de ändamål som kyrkobyggnadsbidraget har använts för.

Men i det fördelningsbeslut som fattades 14 juni i år har kyrkostyrelsen gett klart besked. Den nya bestämmelsen, som träder i kraft redan 1 januari 2018, innebär ett bidrag om totalt 100 miljoner kronor. Pengarna får endast användas för vård och underhåll av kyrkor och det för åtgärder som redan är berättigade KAE.

Tanken med bidraget är därmed att den för många ekonomiskt svaga församlingar och pastorat betungande egeninsatsen ska kunna minskas eller elimineras helt. Det är en god tanke. Problemet är att KUB enbart får gå till bevarandeåtgärder och att de medel som gått till utvecklande insatser, kyrkobyggnadsbidraget, har avskaffats.

Beslutet om KUB försämrar Svenska kyrkans och stiftens möjligheter att ta sitt ansvar för att bevara använda och utveckla det kyrkliga kulturarvet. KUB kan exempelvis inte användas för tillgänglighetsåtgärder i kyrkorna, inte heller för ändringar som motiveras av liturgins eller verksamhetens behov, till exempel omgestaltning av orglar eller skapande av barnhörnor.

KUB kan heller inte användas för ofta nödvändiga renoverings- och ombyggnadsarbeten i samband med borttagning av bänkar längst framme i kyrkorummet för att skapa mer funktionellt kyrkorum för gudstjänstfirande.

Kyrkostyrelsens beslut går därmed emot överenskommelsen med staten från år 2000, där det framgår att Svenska kyrkan, mot att erhålla KAE, ska se till att hålla alla kyrkor tillgängliga och öppna. Kyrkobyggnadsbidraget var också en viktig del av förutsättningarna för överenskommelsen. Enligt regeringens proposition 1996/97:35, ”Ett nytt system för ekonomisk utjämning inom Svenska kyrkan”, behölls kyrkobyggnadsbidraget som en del i det inomkyrkliga utjämningssystemet.

Förslaget baserades på den föregående utjämningsutredningen och där det enligt propositionen fanns ett brett stöd för ett friare och decentraliserat bidrag som skulle kunna användas för alla typer av nödvändiga arbeten på en kyrka. När den kyrkoantikvariska ersättningen infördes var bidraget därmed ett viktigt komplement till ersättningen, som endast får användas för kulturhistoriskt motiverade kostnader på de lagskyddade kyrkliga kulturminnena.

Att avskaffa kyrkobyggnadsbidraget och begränsa det nya KUB till samma ändamål som KAE är därmed oförenligt med de riksdagsbeslut som ligger till grund för överenskommelsen mellan staten och Svenska kyrkan.

Genom det nu tagna beslutet skickar Svenska kyrkan den olyckliga signalen till staten att vi endast vill bevara och inte använda eller utveckla det kyrkliga kulturarvet som en resurs för både samhälle och kyrka. Kyrkostyrelsens beslut strider därför mot andemening och text i regeringens kulturarvsproposition som ligger till grund för den statliga kulturarvspolitiken.

Beslutet försvårar även diskussioner om en framtida förnyad KAE-användning vid regeringens kontrollstation för den kyrkoantikvariska ersättningen år 2019. Enligt vår mening är beslutet om KUB bristfälligt underbyggt och inte tillräckligt avvägt. Det tar ingen hänsyn till kulturarvsfrågor och kulturmiljöpolitik, där Svenska kyrkan har ett viktigt uppdrag och bör ta ett stort ansvar.

Beslutet bör snarast omprövas och formuleras till att ”KUB kan användas för åtgärder som syftar till bevarande, användning och utveckling av kyrkliga kulturminnen”, så att såväl överenskommelsen med staten som den demokratiskt beslutade kulturarvspolitiken kan uppfyllas.