Krav på gudstjänster knäcker glesbygden

Svenska kyrkan försvårar arbetet med lokala nätverk och social ekonomi i glesbygden i en tid när befolkningen stadigt minskar.

För det första har detaljeringsgraden i kraven om gudstjänst-firande ökat. Det leder till att
anställda i gles- och landsbygdsförsamlingar måste använda en större del av arbetstiden på gudstjänster än kollegerna i städerna. För det andra har kravet om större arbetsenheter och strukturrationalisering inneburit en utglesad personalstyrka. För det tredje försvårar Svenska kyrkan det lokala nätverksarbetet och lokal social ekonomi genom att främjandestrukturerna i stiften och på riksplanet utformar råd och tips på ett sådant sätt att de framhåller gudstjänstformer som glesbygdsförsamlingarna inte har en chans att komma i närheten av.

I regioner där arbetstillfällen inte längre kan tas för givet, försöker folk i trakten eller regionen bygga en alternativ bas för liv och boende, en bas som bygger på gemensamt ansvar att hålla
i gång de hjul som på strikt företagsekonomiska grunder inte längre är lönsamma. Fenomenet kallas social ekonomi och begreppet  har vanligtvis som kännetecken att sådan verksamhet inte har vinstintresse som drivkraft, utan allmännytta eller medlemsnytta.
Det kan handla om att hjälpas åt att bemanna och hålla ett medborgarkontor öppet, så att det finns en samlingspunkt för ortsborna, att organisera en kooperativ livsmedelsaffär eller att organisera former för föräldrasamarbete.

I sådana sammanhang välkomnas Svenska kyrkan in i samarbetet. I många avseenden är kyrkan både först och sist på orten: första hållbara organisation – med kyrkan mitt i byn som vältalig illustration – och sista rikstäckande organisation kvar i ett läge, där både kommunala och statliga representationer retirerat till närmaste större tätort.
Med skilsmässan mellan kyrka och stat fördes merparten av
tidigare lagstiftning och annan reglering av Svenska kyrkans förhållanden in i kyrkoordningen (KO). Bestämmelserna om hållande gudstjänst är mer detaljerade än förr.
I en undersökning som ingår i avhandlingen inför 2006 års medarbetarmöte i Härnösands stift  anges hur detta påverkar bruket av personalens arbetstid
i stad och glesbygd .
I staden är det 13 procent av arbetstiden som ägnas gudstjänster, medan det
i glesbygden är 22 procent.
I glesbygdssituationen får alla andra uppgifter maka på sig för att ge plats åt arbetet med gudstjänster. Det blir alltså minskat utrymme för bland annat sådant som vore önskvärt ur den sociala ekonomins synvinkel. KO:s paragrafer lämnar inte utrymme för att variera hur ofta som gudstjänst ska firas: det är varje sön- och helgdag som gäller. Det finns en strikt uppdelning
mellan sådana gudstjänsttyper som är huvudgudstjänster och sådana som inte är det.

Från rikskyrkans sida har det – mer eller mindre officiellt – framkommit att slaget om framtiden kommer att stå i storstäderna. Lyckas inte Svenska kyrkan där nå ut till nya generationer stundar än bistrare tider. Parallellt med denna rikskyrkliga fokusering bedrivs från stiftens sida ett främjandearbete med stadspastoraten som primär målgrupp. Det utarbetas projekt för överbryggande av otidsenliga pastoratsgränser i stadsmiljö och det ges ut tips för gudstjänstfirande som förutsätter en liturgisk och ekonomisk rikedom som glesbygdspastoraten inte ens närmar sig: inte har man råd att ha dubbla präster i en vanlig gudstjänst, eller kyrkomusiker; inte har man tid att i projektform arbeta fram enskilda gudstjänstsatsningar. Effekten blir en känsla av alienation: man räknas inte; man hör inte dit; glesbygden är försumbar.

Ironiskt nog är det – vilket inte kan vara obekant för någon rikskyrklig strateg – i glesbygd och på landet som Svenska kyrkans trognaste brukare finns. I biskopens ämbetsberättelse inför samma medarbetarmöte visas  att antalet besök i gudstjänster under exempelåret 2004 motsvarar 5–6 gånger antalet kyrkotillhöriga i glesbygd, mot 2–3 gånger antalet kyrkotillhöriga
i stadsmiljö. Den genomsnittliga kyrkomedlemmen i glesbygd går alltså i kyrkan 5–6 gånger om året, i staden 2–3 gånger om året.
Det finns olika slag av utjämning inom Svenska kyrkan enligt Robin Hood-principen ”ta från de rika och ge till de fattiga”. Ibland klagar storstadspastoraten över att en stor del av kyrkoavgiften skickas till lands- och glesbygd. I Kyrkofondens styrelse är storstäderna välrepresenterade, och när styrelsen
använder redskapen för justering av utjämningsavgifter och bidrag blir effekten regelbundet att norra Storstockholm ska betala mindre avgifter och Norrlands inland få mindre bidrag.

Den som har fallenhet för konspirationsteorier kan se KO:s detaljreglering av gudstjänstlivet och främjandestrukturen som en mekanism som kan betecknas med titeln på den femte episoden i Star Wars-serien: The Empire Strikes Back. Har kyrkfolket i gummistövlar lyckats cementera ett dyrt utjämningssystem, ska minsann kyrkfolket i lågskor se till så att de hålls sysselsatta och att de inte har någon glädje av dyra, gemensamt finansierade rikskyrkliga satsningar.

Jørgen Straarup
gästprofessor i religionsvetenskap
vid Högskolan i Gävle
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.