Kristus är på förvaret, men var är kyrkan?

Ulrika L Andersson diakon, Göteborg, med flera debattörer

Varför är inte kyrkan med vid deportationerna bland de som kämpar för sina liv och sin mänsklighet? Var är kragarna och loggorna?

”Om kriget kommer.” Så säger de ryska tanterna när de brer enormt brett lager smör på det bruna brödet och ger dig att äta.

”Ät mer! Om kriget kommer.” Minnet av krig finns hos de som varit med om det: ryska, judiska, palestinska, tjetjenska, finska mammor.

”… Om kriget kommer. Då kanske de svenska politikerna hade förstått varför vi inte kan åka till Afghanistan”, enas vi med en ung människa, där vi står med ett hundratal andra utanför migrationsverkats förvar i Kållered, Göteborg den 10 oktober. Inne på förvaret väntar ett okänt antal unga människor på att tvångs-avisas till Afghanistan samma kväll.

De som inte står ut, men inte slutar kämpa – alla dessa människor, i majoriteten kvinnor och ett fåtal män, de måste också minnas någonting. Någonting om kärlek till barn, sina egna, andras, den kärlek man själv fick. Den uppoffrande kärleken som när och ibland tär på en människa. Som manar fram den ena efter den andra nödvändiga frågan till våra liv: om kriget kom, och du tvingades skicka iväg ditt barn, vad hade du fäst dina drömmar vid? Vem och vad hade du hoppats på?

Ute på asfaltsplanen går en mamma: Fatemeh. Vi kan höra henne skrika på Facebook, när hennes yngste son, uppskriven till att vara hennes äldsta son, åker iväg med bussen för att flygas till ett land han aldrig varit i, där hans pappa blev mördad, och där han inte känner någon. Kvar i Sverige är hans bror, som är hans storebror så vitt han vet, med permanent uppehållstillstånd, och hans mamma, utan någonting.

Vår fråga i denna text är densamma som människorna utanför förvaret i Kålltorp och Märsta ställer, och kan bli vid de andra förvaren i Åstorp, Flen och Gävle: varför är inte kyrkan med vid deportationerna bland de som kämpar för sina liv och sin mänsklighet?

Självklart svarade vi: var och en av er som är medlem är också kyrkan. Och församlingen i Kålltorp har en god relation till migrationsverket som gör att de får träffa såväl intagna som personal för stödsamtal. Så kyrkan är här.

Men. Det svarar inte på frågan: varför är inte kyrkan här nu? Var är kragarna och loggorna? Var är alla ideella medarbetare som rustats och manats av sin församling att finns med? Var är kaffet och fikaborden? Var är de som har gått kurserna i kris-hantering? Var är de vars vittnesbörd om livets utkanter faktiskt efterfrågas ibland?

Vill vi inte ta ställning i migrationspolitiken? Kanske håller vi inte med Nils Muizniecks, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, i Sverige för att undersöka den svenska asylmottagningen. I Svenska Dagbladets artikel 8 oktober menar han att Tyskland och Sverige har gjort ett bra jobb. Men, ”ni kan göra bättre. Ni är ett rikt land.”

Han efterlyser en uppgradering av barnrättsperspektivet och är kritisk till Sveriges behandling av de unga som fått avslag på sina asylansökningar. Det faktum att de var barn när de kom hit måste tas med i beräkningen, menar han.

Vi håller kanske inte med Amnesty International, när de vädjar att Sverige inte skall utvisa till Afghanistan. När migrationsverket hävdar internflyktsalternativet, det vill säga att de avvisade afghanerna kan bosätta sig på en tidigare okänd ort i och där leva tryggt, gör de en felaktig bedömning, menar Madelaine Seidlitz, jurist på Amnesty International i en intervju i TV4 den 10 oktober.

Kanske stödjer vi inte heller kravet som kampanjen #låtdeungastanna har formulerat, och som motion 2017:42 till kyrkomötet anknyter till.

Kanske tycker vi inte att det är kyrkans uppgift att ställa sig på den utsattes sida genom att höja sin röst mot makten och ifrågasätta svensk lagstiftning. Men frågan kvarstår ändå: varför är inte kyrkan vid förvaret?

Unga människor skakar av ångest. Vuxna, en del medlemmar i kyrkan, visar en medmänsklighet, generositet och självuppoffring sällan skådad. Varför är vi, som söker viga våra liv åt tjänandet, inte där? Som har betalt för att bära ut evangeliet till de som lider och sörjer. Som har tillgång till själavård och handledning. Vi, som lever våra liv i åminnelsen av Guds sons lidande och död, korsfästelse och himmelsfärd. Åminnelsen av smärtan vi korsets fot och en moders förtvivlan över världens elakhet, ja synd.

Varför är vi inte där?

För att vi inte vet vad vi ska göra? Ja, maktlöshet är fruktansvärt. Vår buddhistiske vän satt och mediterade över medmänsklighet. Vad gör en kristen?

Är det för att vi har ’fullt upp’ som vi inte är där?

För att vi är rädda att associeras med fel sorts aktivism?

För att vi undrar vad det ’kommunicerar’?

För att vi har glömt hur det är när kriget kommer?

Eller, för att vi har glömt vad det var vi skulle minnas?

Ulrika L Andersson, diakon, Göteborg

Carolina Kristell, integrationskoordinator, Ale

Klara Roxbergh, diakon, Göteborg

Lisa Westberg, präst, Göteborg

Fakta: Debatt

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Ulrika L Andersson, diakon, Göteborg, med flera debattörer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.