Kulturarv för alla

Lappar med barnens namn är fästade vid kransarna. Tanken svindlar. Är då detta en existentiell, religiös eller kulturhistorisk upplevelse? Är det ens en intressant fråga att ställa?
Frågan aktualiseras dock av Peter Bexells debattinlägg i Kyrkans Tidning 20/09: en kyrka ska inte behållas ”för historiens eller allmänreligiositetens skull”.

I samma nummer av Kyrkans Tidning redogörs för en undersökning om tro i Sverige i dag. Svenska kyrkan är dålig på att möta människors andlighet och fokuserar mer på en kärntrupp.
Det verkar oklart om de människor som på ledigheten besöker Kalmar domkyrka, kyrkorna på Gotland och Öland, platsar i det församlingsliv Bexell skriver om. De som ibland firar gudstjänst, som fylls av stillheten och som ber en bön i tystnad.

En församling kännetecknas av regelbundet gudstjänstfirande, att människor tar ansvar – och att det finns kyrkorum. De har en stark ställning enligt kyrkoordningen. Sven­ska kyrkan ska även följa kulturminneslagens fjärde kapitel, som handlar om de skyddade kyrkorna.
I villkoren för den kyrkoantikvariska ersättningen, som antagits av Svenska kyrkan själv, tydliggörs att de kulturhistoriska värdena ska upprätthållas och göras tillgängliga för alla.
Över tid har kyrkornas användning varit olika omfattande. Nu liksom tidigare århundraden satsas inte lika mycket på alla kyrkor och bedömningsgrunder utvecklas i dag för sådana avvägningar, men att nationellt välja bort kyrkor är inte aktuellt.
Alla äger inte kyrkorna, men de är allas kulturarv och en möjlighet för Svenska kyrkan i mötet med människor.

Boel Hössjer Sundman
samordnare av kulturarvsfrågor,
kyrkokansliet, teol dr