Kyrkan är rädd och håller på att tappa greppet

Nej, biskop Åke Bonnier, jag är inte rädd! Däremot är jag trött. Trött på de biskopar, präster och andra kyrkans företrädare, som tycks tro att jag inte förmår se och genomskåda. Som tror att jag kan jag förledas, luras och klappas på huvudet så lätt. Jag förväntas svälja det mesta av samhällsanpassad pseudoteologi och skall stillatigande beundra mångordigheten och de luddiga svårtolkade debattinlägg och utläggningar, som produceras i all oändlighet från den akademiska makteliten i kyrkans topp. Om jag försynt påpekar det faktum, att jag klart och tydligt ser att fokus kommer allt längre bort från Jesus Kristus och att missionsuppdraget inte längre prioriteras, varken i ord eller handling, slänger man i ansiktet på mig att jag erkänner mig till ”rädslans teologi” och ”att jag är rädd att inte ha grepp om sanningen och ser allt i svart eller vitt”. Nonsens!

Sanningen är, att Svenska kyrkan håller på att tappa greppet och är rädd. Rädd för att inte accepteras av det politiska etablissemanget och därmed tappa en maktplattform, rädd för att inte ses som ”modern” i de frågor som för tillfället är på tapeten i massmedia och som saluförs i diverse kommersiella evenemang, samt rädd för de okända och obehagliga uppoffringar som alla modiga, rättrådiga ”visselblåsare” och profeter kan utsättas för när den verkliga sanningen uttalas.

Nej, jag är inte rädd. Snarare beklämd och sorgsen, ibland frustrerad. Det är sorgligt att se en kyrka med så många lokaler, så stor personalstab och ekonomisk förmåga att producera så påkostade församlingsblad, som ändå inte tar möjligheten att basunera ut Guds Ord, missionera om Jesus, vara en nagel i ögat på världens potentater och släcka vår tids stora andliga törst.

Kanske tycker biskop Åke Bonnier, att det är modigt att undvika att klart och oförvanskat predika om och lyfta fram Jesus Kristus i all kyrkans verksamhet, så svart på vitt som det framgår i Bibeln. Kanske ses det också som modigt att byta ut förkunnelsen mot yoga, schlagerkvällar, matlagning eller akvarellmålning och skippa andakten och psalmsången i verksamheten, eftersom besökarna kan tycka att det är ovant, besvärande eller onödigt. Kanske är det viktigare att kyrkans tyngre företrädare sitter i olika paneldebatter och för hypotetiska resonemang om ”gud, Gud och GUD” eller fryser ut alltför bibeltrogna systrar och bröder, för att markera sin egen bredd, intellektuella spänst och vidsynta anpasslighet till vad världen idag vill ha.

Jag tycker inte det är modigt. Det är undfallande, falskt och okristet.

Naturligtvis skall vi ha tillit till att Guds Andes kraft och frukter kan verkar utan våra personliga insatser. Där är jag överens med biskop Bonnier, men vi får inte glömma var vi kristna i gemenskap ska kunna hämta vår egen kraft. Utan att vara teolog har jag fattat så mycket, att rädslan aldrig behöver vara stor i ett Kristuscentrerat liv. Vi behöver inte vara rädda, varken för det onda eller för lidandet (Första Petrusbrevet 3:13-17).

Så nej, jag är inte rädd, men jag hoppas att Svenska kyrkan vore mer benägen att lida för det godas sak, Sanningen. Då behövde hon inte vara rädd för framtiden!

Ann Lång