Kyrkan i utförsbacken?

Så nu ska vi inte fira gudstjänst på söndagarna längre? Är det samhällsförändringar och kommersialism som styr också kyrkan mest centrala liv?
Det är frågor som ställs, när man läser reportaget: Hur helig är egentligen söndagen? i Kyrkans Tidning. Och det är biskopar i Svenska kyrkan som hjälper till att underminera detta heliga! Inte nog med att medlemstalet faller allt fortare, ekonomin blir allt sämre och folk får sluta i massvis i kyrkliga tjänster. Nu
ifrågasätts själva kärnan.
Detta om något är kyrkans kris. I den döljer sig en teologins kris. Och allra värst: en trons kris! Överdriver jag? Ja, men bara lite!

För det första måste det vara den självklara utgångspunkten, också bibliskt och teologiskt: söndagen är kyrkans och kristenhetens gudstjänstdag, just som fredagen och lördagen är det för muslimer och judar. Detta kan ingen rubba på, lika litet som tron på Kristi uppståndelse på den första veckodagen.
För det andra kan inte nya samhällsordningar, ändrade arbetstider och familjeförhållanden ändra på detta faktum. Det är en sak att detta sker, folk jobbar annorlunda, åker och handlar, sportar och leker med barnen – och har inte tid eller lust att gå i kyrkan på söndagarna.
En annan sak är om kyrkan själv med biskoparna i spetsen bejakar och bidrar till den utvecklingen! Då går det nog utför med kyrkan!

Ett grundproblem över huvud taget är tendensen att tolka det kristna budskapet alltför ensidigt utifrån sig själv och sitt eget tycke och smak. Vad man just nu vill prioritera, vilka värderingar man föredrar – ofta därför att det ligger ”i tiden” och gängse samhällsförhållanden. Också kyrkan har sin plats i världen, men det svåra är när kyrkan, med Jesus ord, mer ”lever av världen än bara i världen”!
Det betyder inte alls att man halsstarrigt ska hålla fast vid söndag kl 11 som gudstjänsttid. Söndagen är ouppgivlig som dagen för huvudgudstjänst, men det kan ske kl 18 eller kanske som ett ideal kl 17.15, som någon hade räknat fram. Under många år har man också med stor framgång använt andra tider och dagar, och flera präster har gjort sig kända som förnyare, i samspel med många andra i församlingen.
Det är givetvis bra. Men då vill det till att anställda och förtroendevalda är med och av hjärtat tycker det är roligt att göra gudstjänst tillsammans. Hur ska annars andra få lust att delta? Det är en fråga som tydligt kommit fram i reportagen här i tidningen.

Jag vill alltså inte förenkla frågeställningen. Men jag vill peka på var man rimligtvis måste börja om man vill vara trogen kyrkans sändning i världen. Man måste säga A innan man säger B. Man måste ta evangeliet på allvar innan man börjar anpassa kyrkans verksamheter efter tidens krav och majoritetens synsätt. Men det är här det brustit i fokusering och tydlighet, också från kyrkans ledning – kanske allra mest där. Och väldigt påtagligt efter år 2000, då kyrkan blev fri och skulle kunna ta nya friska tag. Trodde jag i alla fall då.
Det är mycket allvarligt när urholkningen av kyrkans innehåll nu får fortsätta. När det teologiska arbetet nonchaleras eller inte ges tillräcklig plats. När man ivrigt vill bearbeta och ”förenkla” kyrkans liturgi, så att folk ska trivas bättre i kyrkans gudstjänster.

Ett dåligt exempel på detta är tendensen i arbetet med en förnyad kyrkohandbok att just förenkla, nämligen genom att ta bort förment anstötliga och problematiska inslag. Det kan gälla trosbekännelsen eller delar av dopritualet. Allra mest känner jag den här trenden ifråga om syndabekännelsen. Tar man bort den så tar man bort något av den kristna människosynen och verklighetsuppfattningen. Synden är tyvärr en del av det mänskliga livet och den går inte att operera bort för att en del känsliga människor ska trivas bättre.

Det går utför med kyrkan, och det kommer det att göra allt fortare så länge människors krav och förväntningar får styra det som sker. Vänd på utvecklingen! Det är inget fel att vara en minoritetskyrka. Det blir den ändå – bättre då om saltet inte helt har mist sin salthet!
Börja om från början. Fortsätt att tolka evangeliet i alla riktningar, ändra gudstjänstformer, slå ihop församlingar, vad som helst. Men räck inte människor en sten eller en orm, när de ber om ett bröd! Låt Gud vara Gud! Det har börjat bli för många avgudar i vår tid!

Kjell Ove Nilsson
Docent i systematisk teologi,
tidigare domprost i Göteborg