När nationerna just nu träffas till klimatmötet i Rio är det som när en skolklass återsamlas för att redovisa ett 20 år långt grupparbete. Alla visste vad uppgiften gick ut på. Ingen är nöjd med resultatet.
Medvetandet om klimatfrågornas allvar har ändå djupnat under de två decennier som gått. Insikten i hur nära miljöbeslut hör ihop med fattigdom och mänskliga rättigheter. Det är också ett resultat, och inte oviktigt.

Det kan tyckas självklart att världens alla kristna vore lätta att värva i kampen för skapelsen. Det är det inte. Ett extremt exempel utgör de evangelikala kristna i USA som motarbetat miljörörelsen och beskrivit den som en ”falsk religion” infiltrerad av nyandliga föreställningar om att Gud är närvarande i varje cell. Enligt dessa evangelikala ligger jordens ekosystem utanför mänsklig kontroll, och om temperaturen stiger några grader så kan vi lita på att det ingår i Guds plan.

Vanligare är att kristna gör en uppdelning mellan människan och den övriga skapelsen och betonar människans ansvar. Vilket ofta leder till att man engagerar sig mot en exploatering av jordens naturresurser. Men det kan också leda till den motsatta slutsatsen: att eftersom människan är viktigare än resten av miljön så har vi rätt att berika oss.

Joe Rozansky, franciskanermunk från Rom som deltar i klimatmötet Rio+20, visar med sitt uttalande i Vatikanens radio nyligen att han lever i det här spänningsfältet. Vi vill inte bli betraktade som trädkramare, säger han. Och betonar att franciskanerna inte bryr sig om miljön bara för dess egen skull utan för att det gagnar människan och rättvisan.
I Sverige är ett starkt patos för miljön mycket mindre ifrågasatt, särskilt i kyrkliga kretsar. Svenska kyrkans uttalanden i samband med Rio+20 betonar rättviseaspekten i arbetet för miljön och behovet av att kunna utkräva ansvar av regeringar och företag.

Gott och väl så, när det gäller de globala politiska besluten. Men oavsett utgången av Rio+20 kommer även i fortsättningen planetens hälsa att vara beroende av att enskilda aktörer på mikronivå vill mer och går längre än lagen kräver. Här finns ett handlingsutrymme för Svenska kyrkan.
FN:s miljörapport GEO-5, som av generalsekreteraren Ban Ki-moon framhållits som unik i sin grundlighet och saklighet, pekar på hur konsumtionen av animalier bidrar till utsläppen av växthusgaser, tär på jordens resurser och bidrar till fattigdom. Det är inte transporterna av kött som är den stora energislukaren utan själva produktionen.

Om både stiftsgårdar och församlingar fattar beslutet att all mat som serveras ska vara vegetarisk, gör man skillnad i praktiken och visar samtidigt omvärlden att kyrkan menar allvar i kampen för jordens överlevnad. Om detta steg är för radikalt till att börja med, gå i alla fall över till en köttfri dag i veckan.
Det kostar att ge upp bekvämlighet och gamla vanor. Men det kostar ännu mer att inte göra det.