Kyrkan kan lära av andras misstag

Storkommuner och regionala sammanslagningar har väl visat åtskilligt övrigt att önska ur ett mänskligt perspektiv, för att inte tala om den för många mycket besvärande centraliseringen av sjukhus, till exempel den sammankoppling av storsjukhusen i Lund och Malmö som beslutades över huvudet på folk för några år sedan, till förfång och onödiga besvär för många enskilda människor.

Kunde vi inte lära ett och annat av detta, också vad gäller kyrkans verksamhet? Just de enskilda ”små” människorna handlar det om! Vart ska de vända sig? Hur hittar de rätt? Vilken kyrka har gudstjänst i dag? Vilken präst finns inom räckhåll?

Visst, man kan säkert gå in på nätet och få hjälp, om man klarar av det och bryr sig tillräckligt, men närheten saknas, det naturliga, vardagliga sättet att få och skapa kontakt! Det handlar inte främst om politiska beslut, strukturella förändringar och ekonomiska kalkyler. Som om det viktiga vore att spara pengar – på bekostnad av människor. För övrigt tror jag inte alls man sparar pengar, varken regionalt, kommunalt eller kyrkligt på sådana ingrepp!

Jag har för länge sedan varit kritisk till den pastorala omstruktureringen – just för människornas skull – och skrivit om det här i Kyrkans Tidning mer än en gång. Jag vill därför understödja det Anders Bexell säger (Kyrkans Tidning nummer 4/15) om ”stordrift” och risken för maktkoncentration med åtföljande brist på engagemang och delaktighet från gräsrotsnivå. Och därför vill jag gärna liksom han betona, att det är av avgörande vikt att ta ett ”underifrånperspektiv”, där människorna finns och evangeliet ska få slå rot. Detta är det viktiga i en folkkyrko­syn i teologisk mening, inte organisationsteknik och penning­kalkyler!

Men både organisation och pengar behövs för att kyrkan ska kunna fira gudstjänster och sprida evangelium. Det behöver inte vara någon motsats, men det är kyrkans ärende och budskap som har prioritet. Allt annat ska inrättas utifrån detta, inte tvärtom – i bästa fall! Detta är också god luthersk teologi.

Mycket av det som Andrén/Rimborg (Kyrkans Tidning nummer 3/15) pekar på som argument för ”stordriften” kan mycket väl ha sin plats också inom mindre pastorala närområden. Den gamla samfälligheten och tillhörande kyrkonämnd var i dessa avseenden bra nog, även om det redan då fanns tendenser till alltför dominerande centraliserings- och överhetsperspektiv.

Men det det gäller primärt är omsorgen om människorna. De ska inte behöva sitta ute i stugorna, så att säga, och leta efter kyrkan, gudstjänsten, Kristus, i fåfäng förlitan på att de kyrko­politiska strukturerna ska fungera. Det går faktiskt att förena, men det hänger på kyrkosynen och människosynen. Och ska Svenska kyrkan fortsätta att fungera som en uppsökande och rikstäckande folkkyrka, så måste gudstjänst och budskap i största möjliga mån vara tillgängliga för alla, oavsett och trots strukturerna.

Kjell Ove Nilsson
domprost emeritus i Göteborg