Kyrkan och politikerna behöver varandra

Förtroendevalda ska självklart inte bedömas utifrån om de har den rätta intensiteten i sin tro, eller inte. Det är kännedom och kompetens om kyrkan som ska avgöra, anser diakonen Inger Lindeskog.

Varje förtroendevald med självaktning har en tanke om åt vilket håll man vill styra den svenskkyrkliga skutan. Så även Bosse Larsson, som i Kyrkans Tidning nummer 22/13 reagerar på en ledarartikel, där skribenten uttryckt kritik mot de politiska partiernas fortsatta engagemang i Svenska kyrkans inre angelägenheter.
Jag delar Bosse Larssons analys då han beskriver den allmänna sekulariseringen som sprider sig även inom kyrkan, beklagar det bristande engagemanget bland medlemmarna och påtalar behovet av gemensamma kraftansträngningar – bortom blockpolitiken – för att på bästa sätt kunna möta kyrkans framtida utmaningar.

När Bosse Larsson kommer till det som är huvudärendet, nämligen att de politiska partierna ändå skulle behövas inom Sven-ska kyrkan, används tre märkliga argument, som jag ser det.

1 Det antyds indirekt att icke-politiska nomineringsgrupper skulle vara ute efter att bedöma djupet i sina medkristnas tro och engagemang. Därmed skulle de riskera att förvandla Svenska kyrkan till en sekt.
Trossamfundet Svenska kyrkan brukar numera räknas till samhällets ideella sektor snarare än till den offentliga sektorn. Naturligtvis är det då människor som bär samfundets tro och värderingar som ska styra och leda det. Bosse Larsson jämför själv med andra folkrörelser och ideella föreningar. Hur skulle det se ut om en idrottsförening valde styrelse och ledare som saknade kännedom om och kärlek till den aktuella idrotten? Först om dessa nyckelpersoner har hjärtat på rätta stället kan föreningen utvecklas, växa och nå sina mål. Deras kompetens inom området gör inte idrottsklubben fattigare eller mer inåtvänd. Tvärtom kan den dra till sig fler och i längden bättre fylla klubbens syften.

2 Bosse Larsson påstår även att ”politiskt skolade parlamentarikers erfarenheter behövs också i framtiden i Svenska kyrkan”. Med exempel från en omskriven oförsonlig lokal strid påpekas att bristen på parlamentariska normer hotar demokratin.
Visst underlättar det att ha erfarenhet, men det kan man få även på annat håll utan partipolitisk tillhörighet, till exempel inom Svenska kyrkans unga. Dessutom är alla barn i början. Jag skulle vilja påstå att det är lättare att tillägna sig parlamentarisk skicklighet som nybliven förtroendevald än det är att som rutinerad politiker tillägna sig förtrogenhet med Svenska kyrkans tro och liv. Och – handen på hjärtat – vilket är viktigast?

3 Det tredje skälet som Bosse Larsson anför för att ställa upp som socialdemokrat i kyrkovalet, är kanske det allra märkligaste. Det påstås att ”en mycket stor del av kyrkans egendomar var mycket länge också den världsliga organisationens egendomar, alltså vårt gemensamma”.
Vilken världslig organisation? När kommunallagstiftningen infördes för 150 år sedan, delades socknen upp i en kyrklig och en borgerlig kommun. Innan dess fanns bara staten och på lokal nivå kyrkan. Prästboställena, sockenkyrkorna och dess inventarier – allt tillhörde den lokala församlingen. Ur den växte kommunen fram, med skolor, fattigvård och annan kommunal omsorg, inte tvärtom!
Som förtroendevald handlar det inte om att man bedöms ha den rätta intensiteten i sin tro. Det är inte sådana bedömningar vi som kyrka ska ägna oss åt. Jag behöver Gud och tron – inte därför att jag är så duktig och bra, utan därför att jag inte klarar av livet på egen hand. Det måste väl även få gälla oss som är förtroendevalda och anställda?
Jag är övertygad om att det i höstens val finns mängder av lämpliga socialdemokratiska kandidater. Och centerpartister och miljöpartister också för den delen. Men inte därför att de tillhör ett politiskt parti, utan därför att de själva behöver det kyrkan har att komma med och för att kyrkan behöver dem.

Inger Lindeskog
diakon, ledamot av Frimodig kyrka
i Skara stiftsfullmäktige

  • 5 Kommentarer

    Logga in för att kommentera

  • Andreas Holmberg

    Ja, visst är partipolitiskt aktiva välkomna i Svenska kyrkans beslutande församlingar! (Jag är själv i styrelsen för ett politiskt parti lokalt). Bosse Larsson blandar bort korten om han påstår att vi i Frimodig kyrka vill få bort alla politiskt erfarna ur kyrkoråd och stiftsfullmäktige. Vad vi vill är bara att de slutar att också i kyrkan uppträda som socialdemokrater, centerpartister et c! Man kan gå med i Frimodig kyrka, Öppen kyrka, Posk eller bilda en ny, kyrkligt relevant nomineringsgrupp.

    Min fru är pastor i en frikyrklig församling. Där skulle man ju blir betraktad som galen om man vid ett församlingsmöte argumenterade för att just folkpartister borde väljas till församlingens styrelse eller skickas som ombud till kyrkokonferensen. FP är helt enkelt inte kyrkligt relevant (inte C eller S heller). Bara för att man är politiskt liberal behöver man inte vara teologiskt liberal.

    Det kan som sagt bara finnas tre skäl för ett politiskt parti att som parti engagera sej i ett trossamfund:

    1) Man ser sej självt som ett konfessionellt parti
    2) Man ser inte trossamfundet som ett trossamfund
    3) Man ser trossamfundet som ett trossamfund, men vill inte att det ska förbli det.

  • Allan Karlsson

    Det var någon som sade att när politikerna inte duger i det kommunala så tar kyrkan hand om dem. Jag förstår inte det riktigt och det är inte mina ord, endast förmedlar dem till dig. Min röst nu i höst blir personligt om jag hittar någon nominerad som jag kan ha förtroende för. Om inte så blir det ingen röst från mig.

  • Ulf Hjertén

    Det allra viktigaste och mest avgörande kriteriet för ett förtroendeuppdrag i min svenskkyrkliga församling är att jag vill arbeta för att församlingen på bästa sätt vill göra Jesus levandegjord och efterföljd. I ord och handling. Bland unga och gamla och utan hänsyn till status, ras eller kön. I en kyrka som inte exkluderar den svage. I en kyrka som ser varje individ som en unikt formad skapelse. Har jag den grundsynen och det finns en nomineringsgrupp med den ingången som vill att jag ska väljas till ett förtroendeuppdrag i min församling kan jag nog tryggt tacka ja. Förhoppningsvis är den tiden ett minne blott då man i politiska partier kom till punkten på dagordningen " ja, så var det ju några som skulle ta hand om körka också. Är det nån som vell?" Nu är tiden mogen för entusiastiska nomineringsgrupper med visioner.

  • Magnus

    Förespråkaren skulle nog ha sagt att det är dags att slänga ut alla utom de rättrogna, inte minst ur kyrkopolitiken.

  • Olof Olsson

    "Allt tillhörde den lokala församlingen", ja, och alla tillhörde den lokala församlingen. Jag tycker då att församlingarna ska ta det fulla ekonomiska ansvaret för sin egendom, sina församlingskyrkor. Avtalet mellan stat och kyrka kan omförhandlas. Alternativt kan staten upphöra att hjälpa till med avgiftsuppbörden. Det är en tjänst som är värd miljarder för kyrkan.

REKOMMENDERAT