Varje förtroendevald med självaktning har en tanke om åt vilket håll man vill styra den svenskkyrkliga skutan. Så även Bosse Larsson, som i Kyrkans Tidning nummer 22/13 reagerar på en ledarartikel, där skribenten uttryckt kritik mot de politiska partiernas fortsatta engagemang i Svenska kyrkans inre angelägenheter.
Jag delar Bosse Larssons analys då han beskriver den allmänna sekulariseringen som sprider sig även inom kyrkan, beklagar det bristande engagemanget bland medlemmarna och påtalar behovet av gemensamma kraftansträngningar – bortom blockpolitiken – för att på bästa sätt kunna möta kyrkans framtida utmaningar.

När Bosse Larsson kommer till det som är huvudärendet, nämligen att de politiska partierna ändå skulle behövas inom Sven-ska kyrkan, används tre märkliga argument, som jag ser det.

1 Det antyds indirekt att icke-politiska nomineringsgrupper skulle vara ute efter att bedöma djupet i sina medkristnas tro och engagemang. Därmed skulle de riskera att förvandla Svenska kyrkan till en sekt.
Trossamfundet Svenska kyrkan brukar numera räknas till samhällets ideella sektor snarare än till den offentliga sektorn. Naturligtvis är det då människor som bär samfundets tro och värderingar som ska styra och leda det. Bosse Larsson jämför själv med andra folkrörelser och ideella föreningar. Hur skulle det se ut om en idrottsförening valde styrelse och ledare som saknade kännedom om och kärlek till den aktuella idrotten? Först om dessa nyckelpersoner har hjärtat på rätta stället kan föreningen utvecklas, växa och nå sina mål. Deras kompetens inom området gör inte idrottsklubben fattigare eller mer inåtvänd. Tvärtom kan den dra till sig fler och i längden bättre fylla klubbens syften.

2 Bosse Larsson påstår även att ”politiskt skolade parlamentarikers erfarenheter behövs också i framtiden i Svenska kyrkan”. Med exempel från en omskriven oförsonlig lokal strid påpekas att bristen på parlamentariska normer hotar demokratin.
Visst underlättar det att ha erfarenhet, men det kan man få även på annat håll utan partipolitisk tillhörighet, till exempel inom Svenska kyrkans unga. Dessutom är alla barn i början. Jag skulle vilja påstå att det är lättare att tillägna sig parlamentarisk skicklighet som nybliven förtroendevald än det är att som rutinerad politiker tillägna sig förtrogenhet med Svenska kyrkans tro och liv. Och – handen på hjärtat – vilket är viktigast?

3 Det tredje skälet som Bosse Larsson anför för att ställa upp som socialdemokrat i kyrkovalet, är kanske det allra märkligaste. Det påstås att ”en mycket stor del av kyrkans egendomar var mycket länge också den världsliga organisationens egendomar, alltså vårt gemensamma”.
Vilken världslig organisation? När kommunallagstiftningen infördes för 150 år sedan, delades socknen upp i en kyrklig och en borgerlig kommun. Innan dess fanns bara staten och på lokal nivå kyrkan. Prästboställena, sockenkyrkorna och dess inventarier – allt tillhörde den lokala församlingen. Ur den växte kommunen fram, med skolor, fattigvård och annan kommunal omsorg, inte tvärtom!
Som förtroendevald handlar det inte om att man bedöms ha den rätta intensiteten i sin tro. Det är inte sådana bedömningar vi som kyrka ska ägna oss åt. Jag behöver Gud och tron – inte därför att jag är så duktig och bra, utan därför att jag inte klarar av livet på egen hand. Det måste väl även få gälla oss som är förtroendevalda och anställda?
Jag är övertygad om att det i höstens val finns mängder av lämpliga socialdemokratiska kandidater. Och centerpartister och miljöpartister också för den delen. Men inte därför att de tillhör ett politiskt parti, utan därför att de själva behöver det kyrkan har att komma med och för att kyrkan behöver dem.

Inger Lindeskog
diakon, ledamot av Frimodig kyrka
i Skara stiftsfullmäktige