”Vi ska inte uppdra åt kyrkostyrelsen att ställa till med räfst och rättarting och vi ska inte skapa en ny kollektiv skuld” Med de orden försvarade en av kyrkolivsutskottets S-märkta ledamöter år 2000 sitt utskotts uppfattning att avslå förslaget att initiera ett forskningsprojekt om ”hur teologer, präster och förtroendevalda i Svenska kyrkan har förhållit sig till regimer, som i kommunismens namn begått brott mot mänskligheten”. En stor majoritet i kyrkomötet höll med utskottet. Min motion om saken (KMot 2000:62) avslogs alltså.
När nu Gunnar Hyltén-Cavallius, Kyrkans Tidning nummer 47/14, anser att DDR-symposiet för ett år sedan i Växjö stift - som för övrigt den icke obekante prästen och ledamoten i kyrkomötet, Dag Sandahl, var pappa till efter att ha bytt fot sedan 2000 - alls inte räcker för att granska kyrkliga företrädares flirt med DDR och andra kommunistiska diktaturer, håller jag förstås med honom till hundra procent. Och minns då med sorg motiveringarna för 14 år sedan att lägga på locket för just en sådan forskning.
Det hjälpte inte att jag i motionen föreslog att oberoende teologer, historiker och statsvetare skulle driva forskningsprojektet, där naturligtvis kyrkliga företrädares kontakter med DDR-regimen och dess väldiga spionorganisation Stasi var ett forskningsämne. Det framgår också av motionen. Ovannämnda utskottsförslag (KI 2000:12) markerade tydligt oviljan att lägga namnkorten på bordet. Sanningen frigörs nämligen aldrig ”genom utpekande av andra eller klappjakt på enskilda personer” I stället är kyrkan i behov av ”det vetenskapligt analyserade underlaget som sedan kan bearbetas under reflektion och bön för att omsättas i försonande handling.”
Vilka de var som fraterniserat eller flirtat med kommunistiska diktaturer skulle alltså hållas hemligt!
Utskottet, liksom forskningsrådets dåvarande ordförande, biskop Martin Lind (som själv har gjort förtjänstfulla insatser om kyrkan och nazismen),hänvisade till att forskningsavdelningen gjorde, eller skulle göra, det som jag begärde. Man varken förr eller senare har något sådant skett. Kyrkliga potentaters kontakter med och hyllande av de röda diktaturerna - exempelvis en biskops beundran för kulturrevolutionens Kina - skulle förbli liggande under mattan.
Särskilt pikant vid den långa debatten om forskningsprojektet - 33 inlägg gjordes - var måhända Dag Sandahls avslöjande av Aleksander Radlers Stasiuppdrag. Utan namns nämnande:
”Ja, jag vet något. En kyrkoherde, nu verksam i Svenska kyrkan förstås, behörig att vara kyrkoherde, var informatör åt Stasi. Jag vet vem det var, jag tänker inte säga hans namn, jag vet också i vilket kassaskåp, vems kassaskåp dom handlingar ligger som dokumenterar och bevisar vad den prästen har sysslat med. Är det någon idé att jaga honom?”
Nej, Radler skulle få fortsätta som om inget hänt, enligt Sandahl som för ovanlighetens skull vid ett kyrkomöte sällade sig till majoriteten för avslag på motionen. Desto bättre att förnuftet återvände för två år sedan och Stasisympositet i Växjö blev ett faktum. En aktiv journalistisk insats, inte kyrkans egen, hade då avslöjat Aleksander Radlers Stasianknytning men behållit den för sig själv.
Gunnar Hyltén-Cavallius uppmaning att bryta hemlighetsmakeriet kring lättlurade och politiskt naiva kyrkliga företrädares tidigare utfärder i kommunistiska marker är som den skickliga snickarens perfekta hammarslag på spiken!
Bengt Olof Dike
Journalist, moderat kyrkomötesledamot 1989–2005
LÄGG TILL NY KOMMENTAR