Kan kyrkans skogsbruk gå före – i klimatfrågan och värnet av biologisk mångfald? Frågan ställs av Stefan Edman.
Svenska kyrkan avsatte våren 1992 så kallade Rio-reservat i sina skogar, från söder till norr. Det blev en symboliskt stark signal inför FN:s stora konferens om miljö och hållbar utveckling i Brasilien på försommaren samma år.
Man kan gott säga att det var startskottet för ett nytt, mera ekologiskt tänkande i kyrkans skogsbruk. Förvisso hade det redan tidigare funnits framsynta egendomsnämnder, jägmästare och förvaltare på olika nivåer ute i stiften. Men nu skärptes praktiken ute i mark-erna, både vad gäller produktion och skyddet av biologisk mångfald. Sedan dess har somliga stift rönt särskild uppmärksamhet för gröna skogsbruksplaner och certifieringar.
Allt är förstås inte 100 procent bra överallt ”på marken”. I media ser vi då och då rapporter om brister i det kyrkliga skogsbruket – hyggen som inte håller måttet, brist på engagemang för sällsynta arter och så vidare. Då höjs också röster för att kyrkan ”som är så rik” borde ha råd att vara en ännu grönare förvaltare. Kyrkans svar känner vi också igen: Inkomsterna från skogen betalar prästernas löner och andra viktiga utgifter; därför måste stiften bedriva ett effektivt skogsbruk med så hög ekonomisk avkastning som möjligt.
Uppgifterna i Kyrkans Tidnings förra nummer ger en delvis annan bild av situationen. Och öppnar för nya spännande möjligheter för Svenska kyrkan, både i debatt och praktik.
Det visar sig att prästlönetillgångarnas avkastning var cirka 500 miljoner kronor förra året. Stora pengar, javisst – men samtidigt bara drygt 4 procent av kyrkans skatteinkomster som i år väntas bli omkring 11 500 miljoner kronor.
Och då kan man undra om det inte borde finnas ekonomiskt utrymme att bevilja kyrkans skogsförvaltningar minskade avkastningskrav på prästlönetillgångarna – låt säga med 10-100 miljoner kronor – och för de pengarna göra ett antal viktiga framtidssatsningar:
1.Klimatskogsbruk – med längre omloppstider
Skogen suger genom fotosyntesen upp koldioxid och lagrar den i stam, grenar kvistar. När träden avverkas återgår koldioxiden mer eller mindre snabbt till atmosfären. Om de sågas till timmer som blir till trähus eller möbler ”göms” kolet undan för kanske femtio eller hundra år. Och viktigare än så: Klimatpåverkande betong, stål och plast ur olja ersätts med trä vilket minskar utsläppen av koldioxid på flera sätt.
Kyrkans skogsbruk borde mera målmedvetet öka andelen timmerskog, helst i ett så kallat kontinuitetsskogsbruk där träden får växa längre innan de avverkas. I sådana flerskiktade skogar av olika åldrar gynnas också den biologiska mångfalden.
2.Fler reservat – till skydd för biologisk mångfald
Kyrkan har redan avsatt många reservat. Men främst i södra och mellersta Sverige behövs det fler skyddade skogar, gärna med stor andel lövträd, som får utvecklas till gammelskogar, ”urskog”. Det gynnar många lavar, mossor, vedinsekter och fåglar.
Kyrkans skogsbruk är ekonomi och ekologi samtidigt, det vill säga praktisk skapelseteologi. Det handlar också om kyrkans ”varumärke”, dess image. Jag ser nu framför mig en ny spännande dialog mellan teologer och skogsfolk. Och en praktik som kommer att följas med stor nyfikenhet av övriga Skogs-sverige och alla andra som sysslar med långsiktigt hållbar samhällsutveckling.
Stefan Edman
Biolog, tekn hedersdoktor, författare
LÄGG TILL NY KOMMENTAR