Kyrkans Tidning går vilse om öppenheten

Kyrkans Tidning har granskat öppenheten i ideella organisationer. På ledarplats har tidningen nämnt Svenska kyrkan som ett föredöme. Men att Svenska kyrkan rent formellt är en öppen organisation och att alla protokoll är offentliga, är inte liktydigt med att kyrkan i praktiken är särskilt öppen.
Kyrkan har tre tämligen självständiga nivåer med egen ekonomi. Mellan dessa finns mycket svaga band. Församlingarna har inget inflytande över stiften eller den nationella nivån och stiften har inget inflytande över den nationella nivån.

På den nationella nivån och inom stiften är det de politiska partierna som har makten. På den nationella nivån, i kyrkomötet och kyrkostyrelsen, är partipolitiseringen mycket påtaglig. Mycket bestäms bakom stängda dörrar och genom uppgörelser som sker i det fördolda.
Den stora majoritet av kyrkans medlemmar som inte är medlemmar i ett politiskt parti är i praktiken utestängda från inflytande på stifts- och nationell nivå eftersom de opolitiska grupperna är i klar minoritet.

Även inom många församling­ar är inflytandet begränsat. I församlingar där de politiska partierna inte deltar i kyrkovalet är dock situationen en helt annan. Där finns inga stängda dörrar och där är alla lika mycket värda, oavsett politisk åsikt.
När belyste Kyrkans Tidning det stora demokratiska underskottet inom Svenska kyrkan? När ifrågasatte tidningen legitimiteten hos de mycket kostsamma kyrkovalen som senast endast drygt tio procent deltog i? När belyste tidningen bristen på ”raka rör” mellan församlingarna och stifts- och den nationella nivån?
Många församlingar brottas med ekonomiska problem. Samtidigt har kyrkan en gigantisk överbyggnad i form av tretton stiftskanslier, ett nationellt kan­sli och dessutom ett arbetsgivareförbund. Totalt finns det på dessa kanslier mer än ett tusen anställda. Det inte bara förefaller vara, utan är tveklöst helt sanslöst och saknar motstycke.
Vi som är verksamma på den lokala nivån har en ytterst begränsad nytta av denna gigantiska överbyggnad. När beskrev Kyrkans Tidning vad den kostar och vad den åstadkommer?

Svenska kyrkan uppvisar i en rad avseenden alla de tecken som brukar känneteckna företag och organisationer som stelnat och institutionaliserats. Allt hopp om utveckling och framåtskridande måste därför knytas till vad vi på den lokala nivån mäktar åstadkomma. Situationen är inte densamma som den som ledde till väckelserörelsens och frikyrkorörelsens framväxt på 1800-talet, men det finns
onekligen paralleller. Ska kyrkan undvika att helt marginaliseras behövs det starka och närmast anarkistiska krafter som struntar i alla utredningar, betänkanden, handböcker och kyrkoordningar som ger sysselsättning åt en rad tjänstemän som ägnar sig åt allt ifrån teologiska spetsfundigheter till så kallad omvärldsanalys och strategisk utveckling.

Om Kyrkans Tidning vill leva upp till anständiga krav på vad som kan förväntas av en tidning och inte fortsätta att uppfattas som husbondens röst krävs det en radikal förnyelse av tidningen.
Den måste våga ifråga­­sätta rådande strukturer, avslöja partipolitikens kvävande inflytande, ifrågasätta den gigantiska överbyggnaden och diagnostisera allt dött kött. Men det var kanske inte med dessa ambitioner styrelsen rekryterade en ny chefredaktör, eller?

Sören Larsson
Ordförande i kyrkorådet
i Rönö församling, Strängnäs stift

SVAR DIREKT
Jag kan försäkra Sören Larsson att jag inte rekryterades med förbehållet att jag skulle göra Kyrkans Tidning till en knähund. Om vi fallerar att kritiskt gran­ska så beror det uteslutande på mig.
Vårt mål är att Kyrkans Tidning ska vara en nyfiken och samtidigt kritisk bevakare, en vass analytiker, styrd av publicistisk professionalism, präglad av att i grunden tycka om det stora och viktiga område vi följer och skildrar.

Anders Ahlberg
chefredaktör