Kyrkans utmaningar måste mötas med samverkan

Vid strukturreformens genomförande fanns på många håll en stor skepsis mot storpastoraten och dess chefskonstruktion med en ”superkyrkoherde” som leder all verksamhet. Var kyrkan på väg mot ett koncerntänkande med centralt övertagande av fastigheter, tjänster och resurser, minskat självstyre för församlingarna och osäkra arbetsförhållanden för personalen?

Men utredarna betonade som ledord ”Närhet och samverkan”, som också blev rubriken på förslaget. I besluten formuleras på många håll församlingens betydelse och behovet av vad som senare kommit att kallas ”församlingskonsekvensbeskrivning” av alla beslut.

Med utgångspunkt där borde det inte vara en omöjlighet för ett pastorat att i såväl styrning som ledning finna ”det lilla i det stora och det stora i det lilla”.

Svenska kyrkan framträder genom sina församlingar. Så inleds kyrkoordningen. I församlingen finns verksamheten, inte i pastoratet. Det är där medlemmarna möts i gudstjänst och undervisning. Där utövas diakoni och mission. Församlingsbegreppet skapar ibland förvirring. Det skulle underlätta om vi ser det flerdimensionellt.

Den gudstjänstfirande församlingen med gemenskapen kring ”Ordet och Bordet” är de aktiva medlemmarnas dimension. Där finns ”vår” präst och ”vår” kyrka”.

Den geografiska församlingen är nästa dimension. Den uttrycker kyrkans ansvar att vara rikstäckande. Den manifesteras i diakoni och mission för dem som bor och vistas inom området. Det är ortens/byns/distriktets kyrka med en mångfacetterad verksamhet.

Den administrativa församlingen är de ekonomiska, personella och frivilliga resurser som står till buds för att kunna framträda som Svenska kyrkans församling. Den styrs demokratiskt och leds pastoralt.

Närhet och samverkan behöver vara arbetssättet i alla tre dimensionerna. Dialog om kyrkans verksamhet och utveckling når då både aktiva, boende och dem som vistas i församlingen. Församlingsråd, lokal ledning och anställda får delansvar och inflytande. Behov och resurser möts. Arbetar storpastoraten i den andan så bör de kunna fungera på ett bra sätt.

Men tar pastoratet godtyckligt ”vår” präst ifrån oss, ägs plötsligt byns kyrka av pastorat eller stift, görs församlingsverksamhet till pastoratsverksamhet, tas ansvar från lokal ledning och församlingsråd, så krackelerar förtroendet. Engagemanget i vår kyrka slocknar, arbetsorken för områdets personal tar slut och lokal ledning och styrning blir frustrerad och slutar.

Ett storpastorat som till exempel Lund har inte mer än 200 anställda, av vilka mer än en fjärdedel är inom kyrkogårdsverksamheten. 8–10 mellanchefer finns, vilket innebär 20–25 anställda per mellanchef. Därtill kommer ett antal arbetsledare. Med rätt fördelning av ansvar och befogenheter på denna ledning kan stordriftskänslan ersättas av närhet och samverkan. Organisationen är inte större än en mindre kommunal nämndförvaltning.

Styrningen är lite mer komplicerad. De förtroendevalda kan vara nästan lika många som de anställda, om man lägger ihop kyrkofullmäktige, kyrkoråd och församlingsråd. Kyrkoordningen lägger stort ansvar på kyrkofullmäktige och kyrkoråd.

För församlingsråden regleras mycket noggrant den känsliga gränsdragningen mellan prästens och de förtroendevaldas inflytande över gudstjänsten. Det skymmer den oreglerade delen av församlingsrådens uppgifter, som är beroende av vad kyrkoråden ger för ansvar och hur ansvaret för verksamheterna i förhållande till pastoratet regleras i församlings-instruktionen.

Om ansvar delegeras på ledningssidan till mellanchefer och arbetsledare bör de villkoras så att motsvarande styrningsansvar delegeras till församlingsråden. Då kan till exempel församlingsherden få en samråds- och beslutspartner på det lokala planet. Närhet och samverkan upprättas också för de förtroendevalda.

Här behöver spridas goda exempel och beskrivningar på hur församlingens inflytande/”lokala självstyre” kan tillvaratas i en organisation där kyrkoråd och -fullmäktige är valda för pastoratet.

Då kanske det går att få en attitydförskjutning från ”pastoratet äger oss” till ”församlingar i samverkan”. För visst finns det behov också av en gemensam syn och flexibel verksamhet över församlingsgränserna. Misstro hindrar det, närhet öppnar för möjligheter. Ett lyhört ledarskap och en involverande styrning är förutsättningen. Kyrkans uppgift i vår samtid är stor. Endast i samverkan kan utmaningarna mötas.

Lennart Prytz

kyrkorådets ordförande Lunds pastorat