Kyrkohandbok

Kyrkohandboken antas i en episkopal kyrka

DEBATT. Vi biskopar är inte tvingade till tystnad. Vilka skulle ha intresse av det, och hur skulle de klara av tysta oss? Frågan ställs av biskop Ragnar Persenius i han replik till lektor Tomas Appelqvist.

Biskopar deltar i beredningen av kyrkohandboken därför att vi har det specifika uppdrag och ansvar som framgår av vigningslöftena och kyrkoordningen. Med samma motivering är vi ordförande i stiftsstyrelsen, domkapitlet respektive kyrkostyrelsen. Vårt ansvarstagande är principiellt sett inte grundat i hur vi deltar i den demokratiska organisationen hur viktigt detta än är.

Ur den här synvinkeln är det irrelevant att biskoparna inte har rösträtt i kyrkomötets plenum när beslutet ska fattas om kyrkohandboken eller att biskoparna har olika uppfattningar i enskilda frågor som berör kyrkohandboksförslaget. Därför hamnar lektorn vid Karlstads universitet Tomas Appelqvist principiellt fel i sitt debattinlägg i Kyrkans Tidning nummer 15/16 när han bygger sin argumentation på detta. Han missar att biskopar tillämpar sitt uppdrag i sammanhang med olika förutsättningar.

Det är skillnad på biskoparnas personliga ansvarstagande i stiften och det kollegiala ansvarstagande som vi enligt vår kyrkas ordning tar i biskopsmötet, kyrkomötets läronämnd och kyrkomötet. Som ordförande i stiftsstyrelsen och domkapitlet har vi lämnat synpunkter på stort och smått i remisserna. Det hör till en demokratisk process, där vi deltar som biskopar med samma spelregler som övriga ledamöter. Det som kommit fram visar att uniformitet inte råder bland oss, och det är bra. Det är ett tecken för att kyrkan är kallad att vara en enhet i försonad mångfald och att gestalta påskens budskap.

När biskopsmötet uttalade sig med anledning av att förslag framförts om att kyrkohandboksförslaget ska antas som ett tillägg till 1986 års kyrkohandbok har det att göra med biskopsmötets fastlagda uppdrag att yttra sig till kyrkostyrelsen i beredningen av teologiska och ekumeniska ärenden av större vikt. Uttalandet tar därför inte upp enskildheter i handboksförslaget. Det handlar om att Kyrkohandboken är ett av vår kyrkas grundläggande dokument som uttrycker hennes tro, bekännelse och lära. Med flera principiella argument tar vi därför avstånd från förslagen om att ha två parallella kyrkohandböcker. Det är ju det som sakfrågan i realiteten handlar om, tydligast när det gäller de kyrkliga handlingarna.

Biskop emeritus Carl Axel Aurelius förslag om att kyrkomötet ska anta handboksförslaget för en treårig försöksperiod är principiellt av en annan art. Biskopsmötet anser dock att inte heller hans förslag är lämpligt. Flera av våra argument träffar även det.

Alla tjänstgörande biskopar deltar i kyrkomötets läronämnd som granskar handboksförslaget. Vi kan motionera, delta i utskottsbehandling, debattera och göra yrkanden. Skulle läronämnden och kyrkomötet mot förmodan komma på allvarlig kollissionskurs kan biskopsmötet kräva att särskild beslutsordning ska tillämpas. Vi biskopar är inte tvingade till tystnad. Vilka skulle ha intresse av det, och hur skulle de klara av tysta oss?

I den heta handboksdebatt som förts i Kyrkans Tidning och på sociala medier förekommer många svepande omdömen om förslaget. Det blir mer tyngd i argumenten om nyanser finns, liksom tillit till andras insatser.

Mer inom samma ämne
Kyrkohandbok
Kyrkohandbok
Kyrkohandbok
Kyrkohandbok
Kyrkohandbok
Kyrkohandbok