Kyrkohandboken ger stora möjligheter

Den 20 maj är det äntligen dags att övergå till nya kyrkohandboken i landets alla församlingar. Jag vill lyfta fram två aspekter som är väldigt viktiga, men som sällan varit omtalade debatten: möjligheter och relevans. Och jag tycker det är viktigt att se dem ur ett praktiskt perspektiv. 

Redan 2012, då jag var kyrkoherde i ett litet pastorat, valde hela kontraktet, att utgöra remissförsamlingar gällande den nya handboken. Detta gav oss möjlighet att testa den i praktiken. Många medarbetare och församlingsbor engagerades i de nya texterna och musiken. Och därmed också i reflektion om gudstjänstens betydelse och plats. Det var lekfullt och nyfiket. Många texter och musik var uppskattade och relevanta för församlingsborna. Sedan 2012 använder sig alla församlingar i kontraktet av handboksförslagen ”2012” respektive ”2016”.

Efter att jag tillträtt en stiftstjänst i gudstjänstutveckling har jag fått följa processen från ett annat perspektiv, utifrån hela stiftet. Jag har mött ett 40-tal församlingar som testat handboksförslaget.

De erfarenheter jag under dessa år har fått, är att kyrkohandboken ger församlingen många möjligheter. Den utgör en skatt gällande delaktighet och underlättar att få lekmän aktiva i gudstjänsten. De flesta texter och partier kan ledas av lekmän. Framför allt sången i de liturgiska momenten har möjlighet att bli riktigt bra framförda. Kreativa kantorer och musiker kan också utforma egen musik till alla texter. Detta har vi använt oss av i familjegudstjänster med stor glädje. Barnens delaktighet betonas och ger nya möjligheter. 

Den enkla minimistrukturen, ger också församlingen möjlighet till lokalt anpassade gudstjänster, utifrån den egna församlingens tradition, behov och utveckling.

Detta om möjligheter och relevans.

Och nu till begreppet respekt.

Respekt för att våra behov ser olika ut i landet; det är skillnader mellan landsbygd och stad, mellan små och stora församlingar.

Det perspektiv jag lever och verkar i, är att gudstjänster ska firas varje söndag, oavsett församlingens storlek och oavsett antal gudstjänstdeltagare. I dessa sammanhang fungerar kyrkohandboken alldeles utmärkt. Då Sverige just består av många små församlingar ser jag att kyrkohandboken är relevant för Svenska kyrkan. Den innehåller så många valmöjligheter att de flesta borde kunna hitta kvalité och relevans utifrån sin församlings behov. Det är viktigt att se, och visa respekt för, de texter och den musik som är relevant för andras församlingar.

Jag är förvånad över tonläget i mycket av kritiken. Utifrån min tjänst och alla de församlingar jag mött i stiftet ser jag en glädje att fira gudstjänst enligt kyrkohandboken. 

Vad samtalet nu borde handla om är inte kyrkohandbokens vara eller inte vara, utan hur vi firar levande och relevanta gudstjänster, i hela vår kyrka.