Kyrkohandbok

Kyrkoledning med bristande markkontakt

Kyrkohandboksarbetet har splittrat kyrkan och urholkat förtroendet för kyrkans ledning. Jag kan bara innerligt hoppas att de folkvalda tar sitt ansvar och hittar en lösning framåt, skriver Johan-Magnus Sjöberg.

Det är en stor lättnad att Överklagandenämnden, ÖN, slutligen fastställt att kyrkokansliets beslut att hemlighålla Folke Bohlins yttrande var rättsvidrigt. Tillsammans med andra representanter för en rad musikorganisationer inom kyrkan kommer jag aldrig glömma de sammanträden under våren 2015 då projektledningen först hävdade att Folke skulle stå bakom arbetet med kyrkohandboken. Den saken reddes ut som felaktig, men det pressmeddelande från kyrkokansliet som berättar om beslutet i ÖN väcker minnen till liv. Där står felaktigt att dessa synpunkter i anonym form skulle ha arbetats igenom i den så kallade arbetsgrupp för den äldre musik som vi utgjorde (på pappret).

Genom att i ett öppet brev i juni 2015 vara övertydliga med att vi lämnade arbetet med oförrättat ärende ville vi undvika att på något sätt användas som stöd. Vi förstod att man ville utnyttja oss så, trots att vi på grund av extrem administrativ osmidighet inte gavs möjligheter att utföra det nödvändiga uppdrag om vilket vi hade varit ense med ärkebiskop och de högsta politiska företrädarna. Vi ser nu att det är Johannes Landgren och Karin Nelson som man på olika sätt har både hindrat att utföra ett meningsfullt arbete och försöker ta som intäkt för att gå vidare med förslaget.

Som vi påpekade gång på gång under våren 2015 finns det ingen möjlighet att nå till ett brett accepterat och väl genomarbetat musikmaterial med kyrkokansliets arbetsform. Man kan arbeta med en rad detaljer men inte kompensera för den inledande fasens brist på direktiv, linje och vision, eller få till ett urval av ny musik som kan ligga till grund för Svenska kyrkans bredd av gudstjänster under en handboks livslängd.

Jag lämnade arbetet redan en gång tidigare av samvetsskäl, då jag arbetade som konsult med notskrift av äldre musik i serie A, på grund av arbetets bristfälliga organisation och ett undermåligt material. Eftersom både biskopar och politiker gång på gång visat en vilja att förbättra arbetet är jag och många övertygade om att de små förändringar av arbetsformer som skulle behövas säkert skulle ha kunnat ändras, och vi kunnat arbeta tillsammans för en god kyrkohandbok.

Nu har inte målet vara att få fram en så god handbok som möjligt, utan istället att göra vad man kan utan att låta sakkunniga få gå tillbaka och komplettera det bristfälliga grundarbetet. Det har kallats prestige, men det kan också handla om att kyrkokansliets projektledning kanske inte har haft ett stort eget intresse att till de beslutande förmedla det gång på gång framförda behovet att de får lämna sin totala makt över några få områden, bland dem notation och ackompanjemang av gregoriansk sång.

Kyrkohandboksarbetet har splittrat kyrkan och har som ingen annan fråga jag minns urholkat förtroendet för kyrkans ledning, också för läsarna av flera av landets största tidningar. Jag kan bara innerligt hoppas att de folkvalda tar sitt ansvar och hittar en lösning framåt, där inte kyrkan under längre tid blir sittande med detta material som norm för gudstjänstlivet. I delar av landet skulle det avgjort innebära slutet för troheten med kyrkohandboken och visa att vi nu har en kyrkoledning med bristande markkontakt.

Till att börja med hoppas jag kyrkokansliet kan börja ge en saklig, korrekt och någorlunda opartisk information i frågan.

Johan-Magnus Sjöberg
Organist i Lunds Allhelgonaförsamling

Mer inom samma ämne