Kyrkomötesledamöter: Gå inte mot kyrkans församlingar i avgörande fråga

Ärkebiskopens ord om kyrkohandboksarbetet vid kyrkomötets öppnande 2014 har ofta kommit att citeras, refereras, och till och med tonsättas, under höstens offentliga handboksdiskussioner: ”Vi kan inte nöja oss med mindre än en handbok som håller högsta kvalitet, i såväl text som musik”. Jag hoppas och tror att alla ledamöter i kyrkomötet delar ärkebiskopens uppfattning att detta är den rätta ambitionsnivån för att anta en ny gudstjänstordning.

I en radiointervju i SR P1:s Kulturnytt säger ärkebiskopen att vi ska lyssna på församlingarna, därför att dessa ”också är experter”. Men har ärkebiskopen inte satt sig närmare in i hur församlingarna mottog Kyrkohandboksförslaget i den sista remissomgången?

Mindre än en femtedel (18 procent) anser att språket i förslaget håller kvalitetsnivån ”bra”. Ingen av musikserierna B-E kommer i närheten av 50 procent acceptans på nivån ”bra”, siffrorna ligger här från 16 procent (gudstjänstmusik B) till 33 procent (gudstjänstmusik D). Till dessa kommer 114 fritextsvar om bara språket, där många församlingar ställer sig helt bakom Svenska akademiens kritiska remissvar från 2016. Anmärkningsvärd är också siffran att endast 40 procent av remissinstanserna anser att handboksförslaget i hög grad ger uttryck för svenska kyrkans tro och lära!

Om dessa ärkebiskop Antjes ståndpunkter läggs samman – att vi ska sikta på ”högsta kvalitet” samt låta församlingarna avgöra vad som är högsta kvalitet – så är resultatet mycket tydligt: en starkt övervägande majoritet av svenska kyrkans församlingar anser inte att handboksmaterialet når upp till den nivå man kan förvänta sig. Och vilken förtroendevald vill rösta igenom ett material som inte kommer i närheten av 50- procentigt stöd ute i det levande gudstjänstlivet?

Församlingarnas avvisande i andra remissomgången är bara en av fyra inbördes oberoende bedömningar att materialet inte håller för beslut i kyrkomötet. Den andra är projektets egen musiksakkunniga Karin Nelson, som yrkar på totalt omtag och menar i Kyrkans Tidning den 30 oktober att ”[d]et är slutresultatet som är det viktiga och målet bör vara musik som Svenska kyrkan kan stå för och med glädje vill använda. Även om detta kommer att försena processen” [].

Den tredje är den oberoende revisionen som Kyrkomötet beställt av Grant Thornton, och som inte gett processen godkänt på en enda av åtta bedömningsgrunder.

Den fjärde är kyrkomötet själva, där det motionerats om flera möjliga försiktighetsprinciper och kompromisser, som att anta förslaget som tillägg till rådande handbok, eller att anta musik och text var för sig. I kyrkomötets gudstjänstutskott har därtill gjorts inte mindre än 44 reservationer mot materialet, många rörande genomgripande problem med stora konsekvenser för decennier framåt. Är det någon som tror att dessa problem kan lösas under tisdagens plenardiskussioner i kyrkomötets andra session, när inte projektledningen kunnat lösa dem på fem år (kritiken har ju på alla punkter funnits i två remissomgångar redan).

Enligt uppgifter är nu ingen nomineringsgrupp i kyrkomötet övertygad om att handboksmaterialet ska röstas igenom. Vissa grupper har länge sagt att man kommer att stå upp för Antjes ambition ”högsta kvalitet”, andra har implicit signalerat en partilinje att rösta igenom trots brister. Jag har själv blivit kontaktad av kyrkomötesledamöter som menar att man ”har en klump i halsen” och ”ansvarsångest” för att rösta om ett material som är så oförankrat utanför den centrala nationella nivån.

Mitt svar har varje gång blivit att det måste vara upp till er i kyrkomötet att dra konsekvenserna av remissutfallet, Grant Thornton-revisionen, handboksprojektets musiksakkunniga Karin Nelson, samt kyrkomötets 44 reservationer rörande olösta problem i materialet. De som röstat fram er kyrkomötesledamöter har sagt sitt i remisserna – valet står nu mellan att bejaka deras behov, eller att inte göra det.

Den som tror att debatten kommer att avta om handboksförslaget röstas igenom på torsdag tar gruvligt miste om hur allvarlig frågan är för församlingarna, för gudstjänstfirarna, och för kyrkans anställda.

Debatten om handboksmaterialet har bara börjat, och den liturgiska söndringen och misstroendet kommer att få en rad följder för kyrkans gudstjänstliv, om de förtroendevalda går emot remissvaren i denna fråga.