Lägg handboksförslaget på is

Jag läser ärkebiskopens krönika i Kyrkans Tidning nummer 4/17. Återigen: Kyrkomusikernas namninsamling är tillkommen som ett svar på ärkebiskopens fråga, inte för att så splittring eller undergräva en demokratisk process.

Jag tror att ärkebiskopen innerst inne mycket väl förstår syftet med namninsamlingen. Även om hon inte officiellt vill tillstå att hon ställde frågan, så är cirka 600 kyrkomusiker tacksamma för att de fått besvara den. Om man inte vill ta en debatt är det enkelt att avfärda opponenten som osaklig eller anklaga denne för att vilja undergräva demokratin, så som ärkebiskopen gör i sin krönika.

Det är ett otrevligt maktspråk, som jag betackar mig för. Att vi fortsätter att protestera beror enbart på det vi ser, nämligen att handbokens projektledare bestämmer om varje ändring i förslagen och inte ger musikexperterna mandat att ändra det som behövs.

Att lita till en slutlig expertrevision är svårt, när erfarenheten visar att en grupp tjänstemän har sista ordet. I en demokrati uppskattar man kritik, vilket ärkebiskopen uttrycker i sin krönika. Att kritik tystas och förlöjligas hör en annan styrelseform till, en form vars namn man inte vill nämna i samband som Svenska kyrkan.

Kyrkomusikerkåren har dock fått känna på vad det innebär att kämpa för saken och bli avfärdad med besked gång efter annan. Kyrkomusikerns tillvaro är sällan enformig. Man har hela tiden uppgiften att välja: Körsånger som passar i stil och tema; sånger under nattvarden och psalmer tillsammans med prästen.

I handboken däremot behöver vi de hållbara, fasta ramar som vi kan vila i, utan att ständigt behöva ta ställning. Min egen gudstjänstglädje kommer inte av att jag får förverkliga mig själv i den liturgiska musiken, utan den kommer när jag tjänar, med ett välkalibrerat verktyg till mitt förfogande.

Detta verktyg är en trygg och genomtänkt liturgi, tidlösa texter och välkomponerade melodier försedda med inspirerande och välklingande ackompanjemang. Det är med ett sådant verktyg jag kan leda församlingen i lovsång och tillbedjan. Jag måste kunna lita på att det verktyget är framtaget med största möjliga omsorg.

Det jag hittills sett i handboksförslagen och den process genom vilken dessa tagits fram, speglar en förbluffande nonchalans inför en viktig del av gudstjänsten. Inför detta kan jag inte annat än protestera.

I kyrkomusikerns yrkesverksamhet pågår mycket av kyrkans vardagsteologi. Våra kunskaper låter körsångarna veta varför vi sjunger om ljuset på kyndelsmässodagen och om Anden på pingst. Många kyrkomusiker är uppväxta i kyrkokör och således marinerade i kyrkans liv. Kärleken till kyrkan är stark i kyrkomusikerkåren. Jag önskar att de som styr Svenska kyrkan ville inse detta och förvandla ärkebiskopens svepande påstående om att ta kyrkomusikernas frustration på allvar till verklighet.

Ägna tid och kraft att återställa förlorat förtroende, genom att visa kyrkomusikerna respekt för deras kunnande. Lägg handboksförslaget på is, lyft blicken och vrid huvudet åt fler håll. I Norge har processen varit lång och säkert svår, men man har tagit både teologin, orden och musiken på samma allvar, prövat, valt och vrakat, och fått en handbok många vill använda.

Ta ert demokratiska ansvar, se till att klara beslut finns innan projekt sätts igång. Besluta om att tillsätta ett musikråd på central nivå, låt församlingarna fortsätta fira gudstjänst med befintligt material, arbeta samtidigt med att ta fram nytt och forska om gammalt, tills tiden är mogen att trycka en bok.

Maria Löfberg
organist i Falkenberg