Lägg ner pastoralinstituten!

Av och till ställs Svenska kyrkans prästutbildning under debatt, inte minst den pastoralteologiska delen. På senare tid har kravet på bättre integration mellan akademisk och pastoral teologi höjts. De kurser som nu ges i samarbete mellan universitetet och pastoralinstitutet är väl ett försök att möta detta behov, men löser knappast problemet.

Metoden är ingalunda okomplicerad, vilket Högskoleverkets rättmätiga kritik visar. Den uppenbara risken för sammanblandning av akademisk och konfessionell teologi, liksom, i väsentlig grad, skiftande lärarkompetens, är besvärande.

Det är dags att betrakta den pastoralteologiska utbildningen ur ett större perspektiv. Jag har två utgångspunkter för mitt resonemang. Först: utan församlingserfarenhet hos kandidaten spelar det ingen roll hur eller när pastoralteologin integreras i utbildningen. Därefter: det är de första åren, inte minst adjunktsåret som ”gör” prästen. Sätt därför in resurserna där!

Ett problem som den pastoralteologiska utbildningen ställs inför, oavsett om den kommer i slutet av prästutbildningen eller integreras under tiden, är att många prästkandidater har ringa erfarenhet av församlingsliv. Detta är inte kandidaternas fel, men det är dags att kyrkan tar problematiken på allvar. I den engelska kyrkan, exempelvis, krävs för antagning till präst ett intyg från kyrkoherden där det intygas att kandidaten varit aktiv i församling under i alla fall några år.

Det är rimligt att införa ett lik­artat system också i Svenska kyrkan. Med en sådan behörighet skapas en för utbildningen, den akademiska såväl som den pastorala, nödvändig grund, och skulle också göra allvar av det inom evangelisk teologi grundläggande, att det är församlingen som kallar till tjänst. Detta perspektiv existerar i dag endast på pappret. 

Om adjunktsåret är avgörande för prästblivandet borde stift och församlingar få ett långt större inflytande. Svenska kyrkan är vidsträckt och bred, men denna tillgång löper risken att enkelriktas med nuvarande utbildningsform, där alla ska stöpas i samma pastorala form. Med denna utgångspunkt finns det goda skäl att ställa frågan: vilken uppgift fyller pastoralinstituten?

Jag vill här argumentera för att pastoralinstituten bör läggas ned, eller, som ett minimum, kraftigt omvandlas. Dagens lärare vid pastoralinstituten, rekryteras vanligtvis från församlingstjänst, och jag har svårt att se att de skulle vara extra lämpade att utbilda präster genom denna nya anställningsform. Pastoralinstitutens i dag stora kostnader borde i stället överföras på stift och församlingar.

Präst blir man, efter vigning, genom learning by doing. Efter snart ett tiotal år i tjänst kan jag själv konstatera att förmågan att döpa blev varken bättre eller sämre av att jag vid pastoralinstitutet övade att döpa en docka, eller uppmanades att känna efter hur ”det kändes”. Min liturgiska sång blev varken bättre eller sämre genom att jag uppmanades att ”hitta mig själv” i de liturgiska sångpartierna – och så vidare!

Här ansluter jag mig till den omfattande kritik som den nuvarande pastoralteologiska utbildningen erhållit. Med kvalificerade handledare under adjunktsåret, med ett större ansvar, som vet att prästens tjänst just är en tjänst och inte självbespegling, är jag övertygad om att prästen efter adjunktsåret vore en bättre rustad präst än under nuvarande system. Sannolikt är det redan så, att det är adjunktsåret – och inte pastoralinstituten – som formar prästen. Varför då inte lägga krutet där, i den så kallade verkligheten? Om pastoralinstituten alls bör vara kvar, bör de därför inriktas på att stödja stift och församling i denna deras nya uppgift.

Alltså: Inför kravet på flera års församlingsaktivitet för den som önskar antagas till präst. En sådan aktivitet är i sig en lika nödvändig som god pastoral utbildning. Därefter: överför de resurser som i dag tillkommer pastoralinstituten till stift och församlingar, och låt prästen formas till präst i verkligheten, med verkliga dop, verkligt gudstjänst­firande, under sakkunnig handledning.

Markus Hagberg
domkyrkokomminister, Skara