Lagom-kyrkan är mossig och mesig

Nästan varje dag får vi nyheter om IS och de förskräckliga våldsdåd som utförs i Allahs namn. Nya anhängare värvas, också i vanliga svenska städer och samhällen, beredda att resa iväg till nya illdåd och blodbad och offra sina liv för IS och dess ideal. Hur är det möjligt? Vad är drivkraften? Hur kan någon, som en ung svensk människa, få en sådan oemotståndlig övertygelse om att delta i detta vanvettiga företag?

Liknande övertygelse och drivkraft kan finnas i andra sammanhang, i både politiska och religiösa rörelser, människor som utan tvekan ansluter sig till nazistiska grupperingar eller extrema religiösa sekter. Kan vi i kyrkan ha något att lära av detta? Fast det känns som upp- och nervända världen.

Hur ska vi kunna ryckas upp ur våra sega vanor och ryckas med av den tro som vill driva oss vidare? Jo, genom att med en liknande helhjärtenhet våga satsa på det som är kyrkans grund, att visa en nitälskan och tveklös trohet i den kallelse som vi alla i kyrkan fått!

Men kyrkan har vant sig vid en mestadels snäll och anpasslig biroll i folket och samhället, en statskyrka som har överlevt sig själv. En lagom kyrka, en måttfull kyrka, lite mossig och mysig – och mesig.

I kyrkan satsar man mycket på stora hus och otympliga organisationer och ständiga strukturförvandlingar, men hur blir det med själva livet, den efterföljelse, det nit och det patos som kyrkans Herre förväntar? Då borde man mer satsa på större gemenskap och samling kring ”det enda nödvändiga”. Och så sluta det tröttsamma tjatet som pågår i tidningar och sociala medier om det som egentligen är småsaker.

Det är där den stora utmaningen ligger. Att våga vara kyrka, att våga vara kristen i kyrkan. Att inte låta saltet mista sin sälta. Att i stället följa Jesu kallelse att frimodigt gå ut i hela världen. Men ”vi sitta med dörrarna lyckta, en räddhågad lärjungarund, då Herren oss väntat att finna därute, där striderna brinna” (Einar Billing). Och Jesus själv säger: ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!” (Lukasevangeliet 12:49).

På nytt tänker jag på IS-krigaren: Om han inte brann för sin övertygelse, skulle han då offra livet? Om vi inte vill bli brinnande i vår tro, vad blir det då av kyrkan här på jorden? Vi ska inte starta ett nytt korståg eller något annat våldsamt men kanske en och annan liten eldsvåda ute i församlingarna – rätt förstått! ”Om den ändå redan brann!”

Det är alltså själva motivationen, målsättningen, det man brinner för, som är avgörande. Bränns det då på allvar? Så att människor blir brinnande i anden på bibliskt vis! Kyrkan har ett eldfängt budskap, så låt det få brinna, hetta till ordentligt! Det är dags att vakna upp och ta vara på glöden som ännu finns!

Kjell Ove Nilsson