Lärande är en tveksam överlevnadsstrategi

Ledaren i Kyrkans Tidning nummer 11/17 efterlyser större allvar inför uppdraget undervisning av kristen tro. Förenklat tycks man frukta att religionen kommer att glömmas bort och försvinna om vi inte skärper oss. Synsättet har en doft från tidigare sekel och statskyrka och är troligen helt felaktigt.

För det första grundar sig argumentationen på en naiv eller nostalgisk syn på den tid då skolan undervisade i kristendom. Dagens kyrka, menar man, ska i princip ta över den stafettpinne som i praktiken tappades när detta skolämne fasades ut. Men de ansvariga var inte enbart slappa och oansvariga den gången. Kloka teologer i vår egen tid har beskrivit skolundervisningen, med djupa rötter i statskyrkosystem och enhetskultur, som en sorts vaccination mot levande tro.

Den viktiga iakttagelsen som motsäger ledarens argument är att förmedlingen från generation till generation av sann kristen tro aldrig handlat främst om kunskapsöverföring. Något annat gäller givetvis det svenska samhällets karaktär som kristet, och man kan misstänka att det är detta ledarskribenten har i kikaren. Sverige som ”kristet” må vara en ömmande angelägenhet för många, dock har det föga med levande tro och kyrkans överlevnad att göra. Frågan anmäler sig vad som egentligen diskuteras.

Man kan också påminna om att begreppet husförhör i dag, när folk vågar säga det, har ytterst negativa konnotationer. Husförhörsinstitutionen går tillbaka till Luther, som när han gick ut och frågade folk förfärades över deras totala brist på kunskaper om kristna elementa. Resultatet blev Lilla katekesen, tänkt som ett överlevnadskit med kristendomens bärande delar. Katekesen kan väl sägas ha varit vägledande för tidigare sekels undervisning.

I dag är det dock tveksamt om någon kompetent och erfaren präst eller teolog skulle hävda att katekesundervisning, om också moderniserad, har någon stark koppling till kyrkans överlevnad. Tro går nämligen inte att undervisa från generation till generation; mötet med Jesus Kristus handlar om något annat.

Tron förs vidare i gudstjänsten, och där står det mesta väl till kan man hävda. Evangeliebokens upplägg innebär att en synnerligen god bibelkunskap förmedlas med treårsintervall. Svenska kyrkans ordning är att predikan baseras på söndagarnas väl och brett upplagda teman. Predikan – som överlag håller god standard idag – erbjuder nyansering och kontextualisering av texterna. Knepigheter erkänns och brottas med och förkunnaren lyckas ofta med att överföra viktiga bibliska poänger till vår egen situation.

Slutligen, och nog så viktigt, utgör psalmernas texter ett förnämligt pedagogiskt material. En hel del borde visserligen mönstras ut, men diktare som Anders Frostenson, Britt G Hallqvist, Tore Littmarck med flera förmedlar lika pregnanta som lysande tolkningar av trons innehåll. Poesin är som bekant oöverträffad i förmedlandet av djupa sanningar med få ord. Psalmsången kan helt enkelt hävdas vara kyrkans pedagogiska verktyg par preference.

Den som vill nalkas den kristna tron gör typiskt så genom att börja gå med till gudstjänst, inte sällan med någon god vän. Mer sällan nalkas man via introduktionslitteratur, sådan läsning kommer senare om alls. Lyckad konfirmationsläsning är också ett sätt där konfirmandernas 20 gudstjänstbesök utgör ett långt bättre och levande utbildningsmoment än någon katederundervisning någonsin kan komma i närheten av.

Annorlunda uttryckt, förväntar vi oss att kyrka och tro ska överleva utan att folk någonsin går till gudstjänst, då har vi inte förstått den kristna trons natur.

I missionsvetenskapens erfarenheter av kyrkor i trängda sammanhang ser man ett uppenbart samband mellan ett flitigt gudstjänstliv och samfundens överlevnad, stabilitet. Överlevnad kan sägas handla om kontextualisering, att inte förlora sig i antikverad ritualism eller rent av språk som ingen längre förstår, vilket är en utmaning för vissa diasporakyrkor som Svenska kyrkan har nära band till.

Undervisning utöver det som gudstjänsten förmedlar framträder inte som avgörande för en stark kristen identitet. Alltför flitiga studier eller bibelsprängda lekledare leder däremot lätt till schismer när enskilda frågor tilldrar sig för mycket intresse som tungotal, dopordning eller vigningsfrågan för att ta några ofta brännande exempel.

Överlevnaden för Svenska kyrkan torde handla mindre om undervisning och mer om att vända trenden att glesa ut gudstjänstlivet. Vurmandet för karismatiska präster och välbesökta kyrkor – ofta uppmärksammade i Kyrkans Tidning – måste ersättas av en syn på de allra minsta byggstenarna som allra värdefullast. En handfull som samlas i ett annars kyrkligt öde landskap är vårt hopp, långt mer än de braskande tillställningarna i Stockholms senaste innekyrkor.

Vår förhäxning av statistik är vad som kan bli vårt fall. I kyrkor som överlever i negativa miljöer har statistiken och det kvantitativa betraktelsesättet sällan inflytande över gudstjänstlivet. Gudstjänstlivet är kyrkans innersta väsen. Det är denna sanning vi har att återupptäcka innan vi ger oss hän åt kateketik och pedagogik.