Låt barnen komma till oss!

Tvärtom är det många som söker sig till kyrkan för att tända ett ljus, sitta en stund i bänken, be en stilla bön eller  bara njuta av kontrasten mot det kravfyllda livet där utanför.
Varför vågar vi inte lita på att det heliga rummet bär på en förkunnelse i sig? Med alla sina symboler och sitt rika bildspråk. De inre bilderna som passerar revy av alla som har begravts, gift sig eller döpts där genom seklerna. Minnen av en julotta eller första advent. Kyrkan bär ett budskap som är mycket större än förkunnelsens talade ord. Ska vi stänga kyrkan för dessa, bara för att prästen inte säger något. Om prästen tiger ska stenarna tala!

Och vem äger våra kyrkor? Är det den lilla inre kretsen församlingsbor och vi som är anställda? Kanske 70 procent av elevernas föräldrar är döpta, hör till kyrkan och betalar en rundlig avgift årligen för att den ska finnas. Och vara öppen för dem och deras barn.
Med vilken rätt vill vi nu stänga dem ute, bara för att Skolverket gravt har missförstått vår grundlag om religionsfrihet. Inte begränsad till att vara en privat rättighet innanför hemmets stängda dörrar, utan självklar också i det offentliga rummet som kyrkan faktiskt tillhör.
Vill skolan och föräldrarna ha sin festliga avslutning i kyrkan ska de självklart inte bara släppas in under protester, utan hälsas mer än välkomna. Särskilt inför jul, denna centrala kyrkliga högtid, borde det vara en självklarhet.

Allt fler av våra ungdomar har mycket liten aning om vad julen handlar om. Besöket i kyrkan är åtminstone ett litet steg. Vill vi verkligen förstärka synen på kyrkan som ett slutet rum för oss i kyrkan som tror som man ska,  och dom övriga? Får vi inte använda dem som objekt för vår förkunnelse ska de hålla sig borta. Även om vi inte just denna gång kan överräcka evangelium i ord, kan vi åtminstone göra det i handling. Låt barnen komma till oss!
Lennart
Koskinen