Låt kyrkostyrelsen välja

Jakob Carlander och Lars Jagerfelt riktar berättigad kritik i en debattartikel i Kyrkans Tidning. De föreslår en reformering av biskopsvalen. Jag håller med om nödvändigheten av förändringar men menar samtidigt att problemen är ännu mera långtgående och att betydligt större förändringar i valprocessen är nödvändiga – och det brådskar.

Nomineringsprocesserna måste stramas upp, breddas och fördjupas. Hearingar och presentationer av var de olika kandidaterna står i centrala frågor måste också bli betydligt bättre. Det är om inte annat en demokratisk nödvändighet. Vi måste få veta mera av vad de uträttat tidigare och framförallt vilka visioner de har för framtiden.

Det är samma toppkandidater som kommer upp i biskopsvalen. Det får nästan komiska dimensioner när samma namn snurrar runt i åratal. Svenska kyrkan kan bättre än så. Vill man ha fler kvinnor, vill man lyfta fram fler av de goda ledare som finns i kyrkan – då måste mera arbete läggas ner på att finna nya kandidater.

Det har enligt svensk tradition ansetts omöjligt med mandatperioder för biskopar. Vill man ha yngre kandidater får man därför problem. Vi skulle kunna få biskopar som sitter i 25-30 år. Ingen ledare är så bra att hon/ han håller så länge. Kanske är det dags att ompröva tanken på tidsbegränsade förordnanden.
Ett annat tänkvärt förslag från den tidigare centralstyrelsen utgick från ett system med presentationsval. Tanken skulle då vara att stiften röstar fram tre kandidater, som sedan ett av kyrkans nationella organ har att välja bland i ett slutgiltigt val. Att biskopsmötet skulle utse biskoparna är otänkbart. Det finns däremot många goda argument för en ordning där kyrkostyrelsen utnämner. På så sätt skulle det tydligt markeras att biskopen inte bara är stiftets utan hela kyrkans biskop. Kyrkostyrelsen skulle också kunna ta ett fastare grepp om hela valprocessen och arbeta för en mera allsidig sammansättning av biskopsmötet.

Göran Lundstedt
Teol Dr, i Svenska kyrkan