Ledare: Påven måste våga röja i alla vrår

Först några få som träder fram och berättar om övergreppen de utsatts för som barn. Sedan dyker det ena fallet upp efter det andra.

Biskop Anders Arborelius gör vad han kan. Fördömer det inträffade och ber om förlåtelse å katolska kyrkans vägnar.

Men för varje nytt avslöjande, oavsett var i världen det sker, fördjupas tvivlet och misstron. Det vi bevittnat de senaste decennierna väcker frågan om vad det är för strukturella problem i en kyrka som inte förmått stävja övergreppen. Trots att det inte saknats varningstecken. Gång på gång har barn och föräldrar slagit larm. Ofta utan resultat.

I stället har det krävts stämning efter stämning, och det ena undersökandet reportaget efter det andra för att dra fram berättelserna i ljuset. Det konstaterar National Catholic Reporter i USA som skrivit om övergreppen i 25 år. Sällan eller aldrig är det kyrkans ledning som gräver fram sanningen. Beskedet från Stockholms katolska stift att inte utreda om det förekommit fler övergrepp, om ingen fler anmälningar kommer in, följer tyvärr samma tradition.

Däremot har mer än en biskop runt om i världen hjälpt till att dölja sanningen. En tystnadens kultur har lagt locket på. Inte alltid men alltför ofta och alltför länge.

Förutom nolltolerans mot alla övergrepp måste katolska kyrkan bli genomskinlig. Byta maktens sten och betong mot väggar av glas där inget döljs.

Ytterst bär påven ansvaret för att det röjs i alla vrår. Det är illa nog att så många människor farit så illa. Nu måste sanningen fram, utan förbehåll. Benedictus XVI håller som ingen annan påve i modern tid katolska kyrkans framtid i sin hand. Men kanske inte på det sätt han drömde om när den vita röken steg från Sixtinska kapellet. 

Dag Tuvelius