Trosbekännelsen

Lejdhamre klargör var motsättningarna i Svenska kyrkan går

DEBATT. Lejdhamre förkunnar irrlära och samma tendenser har fått genomslag i det slutliga handboksförslaget, anser debattör Mikael Löwegren.

Agneta Lejdhamre ska ha stort tack för sin artikel i Kyrkans Tidning nummer 12/17. Den klargör var motsättningarna i Svenska kyrkan går. Debaclet kring kyrkohandboken blir i ljuset av artikeln helt begripligt.

Det är inte första gången teologie doktorn Lejdhamre tar till orda. Med en beundransvärd envetenhet har hon flera gånger, inte minst i denna tidning, tagit upp sitt ämne: att vi måste göra upp med en förgången tids teologi när vi nu arbetar fram en ny handbok för Svenska kyrkan. Den gamla bekännelsen är enligt Lejdhamre patriarkalisk, överspelad, kroppsfientlig och på det hela taget fullständigt omöjlig. Hon tar avstånd från bekännelsen till Gud Fader allsmäktig, från Jesus som avlad av den helige Ande och född av jungfrun Maria, och från den helige Ande som Herren och livgivaren.

Det är uppenbart att detta är en tro som är en annan än kyrkans. Denna teologi är inte kristen. Agneta Lejdhamre förkunnar irrlära – och det är detta saken gäller.

Ser man det slutliga handboksförslaget har precis samma tendenser fått genomslag där. Inte överallt och inte konsekvent, men taget som helhet är förslaget teologiskt undermåligt. De flesta av de justeringar som gjorts sedan i fjol är klara förbättringar och en del av de värsta formuleringarna har försvunnit – men det räcker inte. Inte på långa vägar. Alla de tunga invändningarna mot förslaget kvarstår.

Vi ser där Svenska kyrkans totala desintegration. Slutgiltigt ger man nu upp tanken på ett sammanhållet gudstjänstliv. Vi firar inte längre gudstjänst på ett sådant sätt att vi kan säga att det är samma mässa, med samma innehåll. Processen har fortgått alltsedan den så kallade försöksverksamheten på 1960-talet inleddes.

Nu försöker kyrkoledningen framställa det som något positivt med en så stor bredd, som gör att alla skall kunna hitta något de känner sig hemma med. Men mässan är kyrkans gudstjänst: inte den enskilde prästens, inte den lokala församlingens och inte ens inte Svenska kyrkans.

”Så som kyrkan ber, så tror hon”, heter det i en ofta citerad devis (lex orandi, lex credendi). Den kristna kyrkans lära kommer inte främst till uttryck i bekännelseskrifter och katekeser – även om de har sitt stora värde – utan i hennes gudstjänst. Det är där tron förmedlas och formas genom de ord, sånger och böner som ljuder. Liturgins formuleringar ska därför hålla för att ”tjäna den gudstjänstfirande församlingens intuitiva inövande av kyrkans tro” (Christer Pahlmblad).

Inte bara trosbekännelsen utan den helhet som mässan utgör måste därmed formas av det Lejdhamre kallar dogmatiska påståenden. Mässan sådan den är överlämnad åt oss har sin styrka i att den är (och här tar jag hjälp av Robert Taft):

Traditionell. Det betyder här inte konservativ eller traditionalistisk, utan att den står i samklang med den stora kyrkliga traditionen. Denna mässa har bestått historiens prövning och gör anspråk på att stå i kontinuitet med hela den apostoliska och allmänneliga kyrkan.

Biblisk. I princip allt i den traditionella mässan har biblisk förankring, antingen som direkta citat ur Skriften eller som en återspegling det bibliska språket. Detta språk överskrider de nationella språken och har en universell karaktär. Liturgin är mättad av bibelns ord och bilder; vi blir genom att fira den genomdränkta av det bibliska språket och den bibliska tron.

Objektiv. En liturgi som står i den kyrkliga traditionen och därmed är biblisk blir också i bästa bemärkelse objektiv. Den lyfter oss ur oss själva och vårt eget och låter oss vila i kyrkans tro. Liturgin handlar inte om den gudsbild jag/vi vill förmedla utan om den Guds självuppenbarelse som sker när kyrkan firar Kristi mysterium som död och uppstånden.

Förstår man inte värdet av dessa saker går utvecklingen just i den riktning den gör i Svenska kyrkan nu. Den präst/församling som vill kan välja alternativ som överensstämmer med kyrkans stora tradition eller också alternativ som de facto uttrycker en annan tro, bekännelse och lära. Vad ska man då med en kyrkohandbok till över huvud taget?

Vi får istället Katarinamässan och Alvestamässan och så vidare, helt lokala och partikulära former för att fira Herrens måltid. Vi får kända artister som uppträder i kyrkorna med konserter, happenings och allsång. Vi får sekulära schlagers och barnvisor som gudstjänstinslag. Och vi får Agneta Lejdhamres reformförslag. Hon klargör öppet intentionen: att göra upp med kyrkans bekännelse. Det är om detta motsättningarna kring den nya kyrkohandboken egentligen handlar.

Läs också:

Debatt

Kyrkan är inte mitt eget lilla hobbyrum

4 april 09:46
DEBATT. Att omslutas och bäras av hela kyrkans tro istället för att stirra sig blind på sin egen är ett befrielsens budskap för ett individcentrerat samhälle, anser debattör Judith Fagrell.
Debatt

Trosbekännelsen är en kvalitetsmarkör

3 april 11:40
DEBATT. Det är inte otron som ska definiera tron eller ställa upp villkoren för vad som ska göras i en kristen gudstjänst, anser debattör Kai Larsen.
  • 3 Kommentarer

    Logga in för att kommentera

  • Gustaf A-son

    Instämmer! En kyrka som inte tror på något har inget berättigande! Då är det bättre att gå med i scouterna eller Röda Korset.

  • Anders Dillmar

    Jag tycker dock att ovanstående text blandar ihop form och innehåll. Nog kan en kristen gudstjänst se ut på olika sätt. Den bibliska gudstjänsten var ingen medeltida högmässa. Men naturligtvis är det fel väg att ta bort gamla trosbekännelser, då tappar vi kontakten med rötterna. Och ska Fadersbegreppet tas bort så måste man ju erkänna att också Jesus har fel. Ojdå.

  • Leif Johansson

    Att ha den högmedeltida mässans former som bindande mall för rätt gudstjänst är en onödig begränsning, man kan göra på många sätt. Men sysslandet med att reducera eller omtolka kyrkans tro kan rimligen inte leda nånstans i längden utom till att det hela tappar intresse och slutligen blir lätt meningslöst. Dessutom tar samtidskulturens sekularism/humanism ju så utomordentligt väl hand om alla typer av ifrågasättanden och jag anser därför att kyrkan inte själv behöver hjälpa till med detta. Utom möjligen etiken blir det ju föga kvar efter det att "radikala" omtolkningar gjort sitt. Ska människor idas ta sig ur sängen på söndagarna och satsa dyrbar ledig tid på ett kyrkobesök, måste de mötas av något med fräschör, spänst och tidlöst innehåll. Tyvärr snuvar oss reduktionismen och omtolkningarna på dessa goda ting och skapar i slutändan - enligt min mening - bara en känsla av förlust som kan övergå i allmänt ointresse. Vi är alla syndare i ständigt behov av kyrkans och gudstjänstens själavårdsmässiga och sakramentala stöd, detta är hela poängen med allt kyrkligt slit. Kyrkans traditionella Jesusberättelse handlar om detta och bör inte schackras med så att den blir meningslös.

Mer inom samma ämne
Trosbekännelsen
Trosbekännelsen
Trosbekännelsen
Trosbekännelsen
Trosbekännelsen
Trosbekännelsen