Kyrkohandboken

Löften om omtag och centralt musikråd infriades aldrig

Är musik så oviktigt i Svenska kyrkan 2017 att man inte kan lyssna till dem som ska arbeta med detta redskap för att skapa den efterfrågade gudstjänstglädjen? frågar Agneta Sköld

I Västgötalagen från 1220-talet kan man läsa uttrycket ”Varder lekare slagen, skall det varda ogillt”.

Det innebar, att när det gällde musiker, var det fritt fram för övergrepp. Musiker, ”lekare”, behövde man inte ta på allvar.

Vi verkar inte ha kommit så mycket längre i dagens Svenska kyrka. Kyrkostyrelsen beslöt nyligen att till kyrkomötet lämna över ett handboksförslag som kritiserats hårt av musiker under flera år.

Kritiken har avfärdats av biskopar och handläggare som osaklig och svepande, och man lutar sig mot att den demokratiska processen med två remissomgångar talar sitt tydliga språk.

Att många musiker i församlingarna inte fått vara med och säga sitt i remisserna, eller att flera spontanremisser från musiker innehåller saklig kritik, låter man vara så att säga ”vara ogillt.”

De noter som återfinns i handboksförslaget 2017 är i de flesta stycken identiska med dem som fanns i förslaget 2012 och de experter som sägs ha varit inne i processen i omgångar, har inte tillåtits påverka dessa noter i nämnvärd grad.

År 2014 kom en kritikerstorm mot handboksförslaget anno 2012, och biskopsmötet (ärkebiskopen plus ytterligare två biskopar) bjöd in representanter för fem musikorganisationer till samtal om framtiden. Där och då utlovades ett så kallat omtag, så att man skulle lägga manken till för att få till stånd en handbok som även musikerna kunde vara nöjda med.

– Vi nöjer oss inte med mindre än bästa möjliga musikaliska kvalitet, sade ärkebiskopen då.

I protokoll finns löften nedskrivna, bland annat om att inrätta ett centralt musikråd, som skulle kunna garantera en sådan kvalitet.

Tyvärr verkade 1220-talets Västgötalag råda, så att dessa löften inte var något värda. Processen gick vidare i uppkörda spår, med flera seminarier och möten, nya grupper som skulle revidera och bearbeta, men samma noter i boken.

Nu ligger denna bok alltså i händerna på 250-talet ledamöter i kyrkomötet, varav de flesta inte har någon möjlighet att på professionell basis bedöma noterna i boken.

Är det så, att musik är så oviktigt i Svenska kyrkan 2017, att man inte kan besinna sig och lyssna till dem som ska arbeta med detta redskap för att skapa den efterfrågade gudstjänstglädjen?

Har vi inte kommit längre än till ”Varder lekare slagen…”?

Mer inom samma ämne
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken