Låt oss i denna egoismens tid förkunna att givandet är centralt i det kristna livet, symboliserat genom det konkreta givandet i liturgins sammanhang! Uppmanar debattören.
I dessa spalter har nyligen kollektupptagningen i Svenska kyrkan ifrågasatts. I vår tid, då människor som ger pengar till tiggare hånas som ”godhetsapostlar”, menar jag istället att vi bör lyfta fram vikten av det liturgiska givandet.
Att vi delar det vi har med varandra är en viktig del av vår kristna tro. Därför är detta givande en del av vår gudstjänst. Genom kollektinsamlingen synliggör vi vårt ansvar för världen utanför kyrkväggarna. Givandet är inte bara något jag gör som enskild kristen – det sker i församlingens mitt.
Givetvis är det bra om kostaderna för kollekthanteringen kan hållas nere – men kanske kan det få kosta? Evangeliets berättelse om ”änkans skärv” säger oss att det inte i första hand handlar om effektivitet, utan om viljan att ge.
En kollekt kan betyda mycket för mottagaren. Ett exempel jag har insyn i är att utan den halva stiftskollekt som Stockholms stift har anslagit till Samarbetsrådet för judar och kristna skulle inte tidningen Dialog kunna ges ut. Men skulle det då vara mer kostnadseffektivt att stiftet anslog de ca 35 000 kronor det handlar om direkt till Samarbetsrådet?
Kanske det, men då hade vi missat tillfället att lyfta fram den judisk-kristna dialogen i gudstjänsten, informera om Samarbetsrådets verksamhet, och ge människor själva tillfälle att bidra till detta.
Så istället för att ifrågasätta kollekterna – låt oss göra mer av dem. Ta tillfället i akt att bjuda in representanter för kollektändamålet att berätta om sin verksamhet i gudstjänsten eller vid kyrkkaffet! Ta in det i Kyrkans förbön! Låt oss i denna egoismens tid förkunna att givandet är centralt i det kristna livet, symboliserat genom det konkreta givandet i liturgins sammanhang!
Helene Egnell
Stockholm
LÄGG TILL NY KOMMENTAR