Män med makt styr Malmö

Jag är stolt medlem i Svenska kyrkan, stolt över att tillhöra en organisation med socialt engagemang för de svagaste i samhället, med arbete bland barn och unga och gudstjänster samt ett rikt musikliv. Utifrån en egen bakgrund inom organisations- och personalfrågor upphör jag dock aldrig att förvånas över hur en så stor organisation gång på gång tycks skjuta sig själv i foten. Kyrkan är sedan länge en ökänd arbetsplats där otydliga strukturer och förvirring kring kompetenser och rollfördelning leder till mobbning, outtalade strukturer, osynliggörande av oliktänkande och undermålig konfliktlösning.

Bland mina vänner ingår både anställda och förtroendevalda i Svenska kyrkan i Malmö och det är tillsammans med dem som jag skrivit denna text. Problemet är dock att ingen av dem anser sig kunna offentligt stå bakom kritik mot ledningen för sin egen organisation. De befarar att priset riskerar bli allt för högt för den som i en tystnadens kultur vågar uttrycka även sakligt välgrundad tveksamhet.

Redan sådana tecken borde få en professionell organisation inom ideell sektor att på allvar ta itu med sina maktstrukturer och sitt samarbetsklimat. Dessa vänner uppskattade därför att en mindre grupp i Kyrkans Tidning vågat påtala de stora problem som Svenska kyrkan i Malmö hamnat i efter att ha antagit en ny organisation. Utifrån en tidigare situation av 16 pastorat har i praktiken två administrativa övernivåer rests, sex ”församlingar” och ett pastorat under en enda ”superkyrkoherde” med makten samlad till ett enda kyrkoråd.

Ett svar från några präster som själva klivit upp i beslutshier-arkin i den nya organisationen försöker osynliggöra detta faktum med skönljudande teologiskt snömos. En helt annan bild hörs från de anställda på golvet som inte imponeras av denna uppslutning kring maktens män i vad som tycks vara ett typexempel av traditionell patriarkal maktordning.

En ny kyrkoherde har lyckats skapa en ny synlighet utåt och många tycks uppskatta personliga drag hos tjänstens innehavare. Många av de anställda hade dock hoppats att en ny präst som högsta företrädare skulle ta itu med tämligen akuta problem i kyrkans centrala administrativa kansli. Än så länge syns inga spår av att den nya ledningen förmår se allvaret när en gemensam nivå som ska ge service till verksamheten ute kring kyrkorna i stället alltmer toppstyr en verksamhet de har bristande förståelse för. Mina vänners berättelser om misstagen i denna administrativa nivå hade varit roande om de inte drabbat kyrkans själva uppdrag.

Även om en så pass stor organisation som Svenska kyrkan i Malmö inte vill bygga på principer om att beslut ska fattas så nära människors vardag som möjligt behöver den rymma strukturer för viss maktdelning. När de förtroendevaldas inflytande lokalt har skjutits i sank av kyrkorådets ovilja att delegera meningsfulla uppdrag nedåt i organisationen får man en ordning där några få individer i toppen samlar på sig ett närmast oinskränkt inflytande, förmodligen på bekostnad av lokalt engagemang, kreativitet och initiativkraft. Det är möjligt att ledande personer idag har många förtjänster men en organisation behöver byggas på goda principer och balansera inflytandet av informella hierarkier och personliga relationer till den högsta ledningen.

 Inget tyder på att personal eller förtroendevalda ute kring kyrkorna i Malmö kommer våga samla sig till att kräva en genomgående förändring. De behöver extern hjälp för att skapa en oberoende granskning och insyn i hur kyrkan i Malmö upplevs från gräsrotsnivå. Det är väl sådana uppgifter som Lunds stift och dess biskop bör åta sig?

Lyssna inte enbart till ledningsgruppens verklighetsbild utan gör en seriös utredning där fotfolket får komma till tals, anonymt om så krävs för att de ska kunna tala ut. Män med makt håller alldeles för ofta varandra om ryggen. Låt inte sådana strukturer hindra en genomlysning av Svenska kyrkan i Malmö. Vi medlemmar vill fortsätta att vara stolta över kyrkans bidrag till ett samhälle som mer än på länge behöver en frisk och stark kyrka.

Malin Nilsson